×
Muren

Mot den muren avrättades fångar, säger guiden. Dom blev ställda med ansiktet mot muren för att inte plågas av att se arkebusörena... fast dom hade ögonbindel så dom såg väl ändå inget. Ställ dig där! Han pekar mot muren. Jag går över grusplanen, stannar framför muren. Vänder mig om mot guiden, frågar om jag ska stå här.
Vänd dig om.
Jag vänder mig om. Tittar på muren. Den är gjord av gråa stenar. Stenarna är olika stora. Mycket mossa i skarvarna.
Hur känns det? Frågar guiden.
Jag vänder mig om, tittar på honom.
Varmt, säger jag. Solen är varm.
Ja, säger guiden, sommaren är snart här.

Madelene Logren




Muren bestod av gråa stenar i olika storlek med mycket mossa i skarvarna.
"Mot den muren avrättades fångarna", sa guiden. "De blev ställda med ansiktena vända mot muren, för att slippa plågas av arkebusörernas ansikten".
Jag hade gått över grusplanen och ställt mig framför muren.
"Du tror inte att det var för arekbusörernas skull, då? För att de skulle slippa se offrens ansikten när de sköt dem?" sa jag och tittade på guiden. Han visade inget tecken på att ha uppfattat min fråga, utan fortsatte:
"Fast de hade ögonbindel så de såg väl ändå inget. Vänd dig om nu!"
Jag lydde och stirrade återigen på den stora, stumma stenfogen. I sprickorna spirade små gröna växter och insekter kilade in och ut.
"Hur känns det?" frågade guiden.
"Varmt", sa jag, "Solen är varm".
"Ja, snart är sommaren här. "

N.N



Jag är ännu inte nära, men jag kan ändå se att måtten på de många stenarna i muren skiftar; blekta av solen i olika ljusa nyanser av grått. Att det i glipan mellan blocken tränger fram en mycket tjock och mörk mossa.
   Människor har avrättats mot den här muren, är min tanke. Fångarna.
   Jag kastar blickar runt omkring; ingen syns till. Jag börjar min väg framåt; desto närmare muren jag kommer, desto högre tornar denna oändliga vägg upp sig framför mig.
   De blev ställda med ansiktena vända mot muren, för att slippa plågas av arkebusörernas ansikten.
   De vassa kornen skär in i mina bara fötter där jag går över grusplanen. Jag ser: muren är till för att falla över mig; dess tyngd enbart skapad för att förgöra min kropp.
   Det var aldrig till för förbarmandet över offren; ögonbindeln och det bortvända ansiktet var till för arkebusörernas skull. För att de skulle slippa se sina offer i ögonen när de sköt dem.
   Jag går tills jag kan nudda den heta stenen med mina utsträckta händer. Jag vänder mig om och lutar försiktigt ryggen mot muren, andas ut och sluter mina ögon.
   Vänd dig om! NU!
   Jag vänder mig om med blicken endast ett fåtal centimeter från muren. Den varma, döda stenen talar inte till mig. Den tittar inte tillbaka. Jag kan nu se att det i gliporna bland mossan kryllar av små, irrande insekter.
   Jag knyter av mig sjalen jag bär runt halsen och fäster den på huvudet så att den helt täcker mina ögon. Jag står rak i ryggen, med händerna knutna bakom ryggen.
   Nå? Hur känns det?
   Allt jag vet är att jag är varm. Att solen gör mig varm. Jag känner svaga vindar av andetag i nacken.
   Ja. Snart är sommaren här.

Moa Hildeman Togner



   Jag skulle kunna klättra på den. Jag kan nog få in ett par fingertoppar i mossan i de flesta av kryssen. Det har inte regnat, den är inte våt, fötterna kunde räcka för att sparka, bara jag kunde klamra mig. Ovanpå skulle det finnas en utsikt. Ja tack, det hade varit vackert.
   Vi hade en sådan mur i trädgården, någon trädgårdar, något av husen. Jag kunde då, i sandaler. Jag hade mindre fingrar. Det är skugga över hela, men ljus därborta. Ja, det lyser över kanten. Jag skulle inte hinna upp. Men jag skulle få titta rakt in i solen. Bli varm. Nu är det hennes tur. Såg jag henne förut? Hon kanske förtjänade det, någon gör det alltid.
   Var har jag fötterna? Nu laddar de om. Nu är det hans tur. Laddar alla varje gång? Ja. Hur lång tid tog det, fem sekunder kanske. Nu är det hans tur. Varför fick jag ingen bindel? Nu skjuter de snart, sen laddar de igen. Fem sekunder. Var är fötterna? Gevären lyfter. Kanske hinner.


R.H.



Kompakt grånad eller dansande grånad... men jag reflekterar hellre över grånadens
stumma sagor och förlamning.
Mitt intresse för slut ledde mig hit, och man har kallat mig morbid, men allt jag
gör är att omfamna insikten om att denna mur var det sista den dödsdömde inte fick
se genom ögonbindeln innan han, hon dog av ett skott i till exempel bakhuvudet,
ryggen, så.
(Ställ dig där. Framför muren.)
Knaster, krackelerande ljud under mina fötter när jag rör mig
över grusplanen, mot
muren.
Jag tänker på fångarna, alla liv som krossats framför-under-bevittnade av muren, och
på bödlarna, de som sköt, och det är väl lättare att vara blind när man inte är
iakttagen, slippa uppfatta de känslor som måste avspeglas i offrets regnbågshinnor,
känslor förmänskligar, man kan inte döda en annan människa, människa som en själv.
Jag stannar framför muren, den heta stenen under mina fingertoppar, handflator.
(Nu: Vänd dig om.)
Jag står för nära, iakttar alla skarvar, grönskan i sprickorna mellan stenarna, det
kryper i mig så som insekterna kryper omkring i mossan, tänker att denna döda sten
är ett hem för så mycket liv.
Mitt intresse för slut. Jag sluter mina ögon.
Jag står, stel, stilla.
(Hur känns det, då?)
Jag förnimmer ljum luft och solguld i nacken, jag är varm.
(Mm. Sommaren är snart här.)

Molly Lindengren