×
Idag mottaget:

"Högt ärade bilförare
          äventyrare
          machocistfitta
          uppfödare
          arbetskamrat
          farmor.
..."

Den ilskne ordonanisten saknar ögonlock och väjer inte för glashusets väggar. Den gormande poeten frågar sig inget. Den vansinnige polemikern ser det onda i att stanna upp, se efter och undra. Bara avtäcka, tacka, sitta påfallande bredaxlat.

"...
Jag har en fråga:
          Vem är du egentligen
          Har du sett dig i spegeln nyligen
          Varför såg jag dig inte i kyrkan
          Märkte du när du förlorade min högaktning
          Fick du smset?
..."

Den vridna ryggraden rätar på sig och är inte ett dugg jävla nyfiken.
Spänningshuvudvärken lossnar som en pil från pennan.

"...
Undanlägg det som ska nedläggas. Nedlägg det onda. Mästra dina dåliga sidor som det enda spännande du haft äran att äga. Min rygg har vridits rak. Andas ett förlåt och andan flämtar bort.
..."

Allvar är det svagaste påverktyget. Vart är pappret på väg?

"...
En lucka öppnas och inkompetensen väller ut i tunga vågor. Detta kan inte vara den sista ensamma natten. Och inte den sista ronden med det undermedvetna.
...
Härvarande ställföreträdande dränage åtstramning deklaration spinalvätskor
...
Min rygg är rakad
...
Dra släpp bromsen; bromsen drar i handbromsen; släppt, dragit, bromsen drar; handbromsen drar i nödbromsen. En lucka öppnas och inkompetensen väljer vägen.
..."

Släpper det och går vidare. Hittar en rytm som övverröstar de starkaste magspökena. Täcker brevet med utkast och dundrar vidare.

*

En sa att han var evigt oanträffbar när vi läst klart det. Vi andra log bara åt denna tvådimensionskopia av sinnesförvirringen, och vi inledde ett veckolångt citerande och parafraserande på brevets alla obegripligheter. Efter ett par dagar hade orden hunnit mörkna, en annan arbetskamrat spärrade upp ögonen och svalde orden mitt i en skrattande recitation. Han blev vit och började undvika oss i fikarummet. Nyfikenheten drev ändå några andra av oss att fantomavbilda avsändaren. Vi faxade bilder på trolliknande dvärgar och sprethåriga professorer till varandra, citathysterin flöt in i pratbubblor. Tills en dag då em kille på ekonomiavdelningen teckande en stämningsfull bild av en man med väldig mustasch på en stol som en av tjejerna där kände igen som sin bror. Den Evig Oanträffbare sa upp sig. Jag raderade alla mail och registrerade en ny adress.



R.H