×


Indiantältet

När jag var liten tänkte jag i indiantältet. Olof har köpt färgpapper, men jag behöver vita. Lutar mitt öra mot golvet. Därnere vilar grannarnas frånvaro. Det finns gränser för hur mycket intryck en människa kan utstå. Jag hade ett dockhus en gång, men kan inte minnas några dockor.

Kanske skall jag ge dockskåpet till flickan. Fast hon vill nog hellre ha dockorna. Som om begären är uppdelade mellan generationer. En gång fick jag en docka av mor, en antik docka, som jag var tvungen att vara väldigt försiktig med, för den var gammal, riktigt gammal, mormor hade fått den av sin mor. Dockan gick sönder redan första dagen, handen. Jag höll alltid dockan i armen när jag skulle visa upp den. Alla trodde vi var nära. Sen gick huvudet sönder, då var alla väldigt besvikna på mig, nu kunde inte min dotter få den. Men jag skulle bara ha söner, det var bestämt, en tanke i indiantältet, ett beslut.

Utanför indiantältet sprang gårdsbarnen. I början försökte de komma in, sen röt far till och jag fick tänka ifred. Mor tjatade att det var viktigt att dela med sig, som om hon inte förstod att tankar behöver väggar att klistras på. På gården var det viktigt att lära sig bygga lådbilar, formulaett bilar. Flickan skulle behöva en lådbil. Men vem är jag att bestämma hennes behov. Tältet var mitt.

Förr hade Olof också tankar, nu irrar han mest runt. Han tröttnar aldrig på flickan. Jag minns hur jag blev kär hemma hos Erika och Lars, de försökte fösa oss samman. Vi var båda där utav artighet. Mitt i middagen sade Olof att han hade ett stort behov av egentid. En enkel sak att säga, att kasta ur sig. Jag utförde ett förhör på plats. Han briljerade.

Vi flyttade in tillsammans. Vi hade varsitt rum och vi träffades i vardagsrummet och köket. Saker låg på sina platser och mina väggar målades vita. Varje månad målades mina väggar vita. Ofta satt vi i köket och kommenterade att vi var lyckligast av de alla. Malliga var vi. Lyckliga tider. Jag gick till jobbet och vände papper, Olof gick iväg till sitt. Ibland försvann han på helgerna och livet kunde inte ha varit bättre.

I köket delade vi våra tankar, eller Olof pratade om sina. Jag brukade visa mina innan vi målade om. En dag kom barntanken in, sen pratade Olof om barnet varje dag. Först var jag helt emot, såg springande geggiga kladdiga fingrar fötter. Men Olof pratade om ett barn som byggde tankar med klossar. Jag kunde verkligen föreställa mig min son, hur han satt där med sina förstora glasögon. Jag såg fram emot att träffa honom.

Tiden rann ut. Barnet föddes, kladd och gegga. Barnet sög sig fast. Barnet var en flicka. Plötsligt låg jag där med ett barn vid min sida och tankarna fastnade inte. Allting rann ut. Olof försökte skämta om att målarfärg ändå inte var bra för spädbarn. Jag skrattade inte.

Flickan växte och behövde ett rum. Hon fick Olofs. Olof flyttade in i mitt, något jag var emot. Tyckte han kunde bo i vardagsrummet. Många kvällar sov han där mycket riktigt. Olof började dela sina tankar oavbrutet. Jag målade med stora bokstäver. Det blev aldrig tyst. Flickan kom in med händerna för öronen. Vi röjde ur klädkammaren. Jag bar in en fåtölj och stängde dörren.

Jag gick endast ut när jag behövde något att äta eller gå på toaletten. Jag funderade på att ta in en spann för att minimera sammandrabbningarna. Jag lärde mig att använda lägenhetens fulla möjlighet när de andra var borta. Regniga helgdagar var alltid de värsta.

Efter tre månader och tre dagar klockan tre gav jag mig ut bland de andra. Jag satte mig i en fåtölj, de satt i soffan. Jag lyssnade på dem där de satt. Flickan hade blivit stor. Hon sade hej. Jag sade hej. Som om vi faktiskt hörde ihop. Sen tittade jag på Olof. Jag fick påminna mig om varför jag blev kär i honom.

Vi började äta middag tillsammans. Flickan kallade mig mamma. Jag kallade henne flickan. Flickan och Olof pratade, jag lyssnade. På eftermiddagarna brukade de gå ut. En dag knackade flickan på. Hon ropade, mamma mamma. Jag blev rädd, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag höll för öronen tills det blev tyst.

Vi blev fyra till bordet, jag, Olof, flickan och dockan. Olofs föräldrar hade varit på besök. Det var en plastig och ful sak. Men flickan såg fäst ut, hon pratade med den och kramade den. Hon ville att jag skulle hålla den. Jag klappade den lite, sen brådskade jag in i klädkammaren. Kanske kan Olof ringa mor och far och be att få dockskåpet till henne. De skulle bli glada.

Olof lade sin hand på min axel igårkväll. Han sade hej. Jag sade hej. Flickan sade hej. Vi sade alla hej. Sen åt vi. Jag visade Olof mina väggar. Han sade att han skulle ringa om dockskåpet. Jag följde med tillbaka ut i köket. Han frågade om jag ville besöka mitt rum. Han förväntade sig inget svar. Vi drack kaffe.

I indiantältet fanns ingen oro. Olof är rädd att flickan skall börja tänka på väggarna. En dag när jag och mor och far kom hem från mormor låg tältet nerrivet. Det var kladdat inuti, massvis av röda rosa hjärtan prinsessor. Flickan målar prinsessor. Mor sade att tältet bara var att slänga. Far höll med.

När flickan var liten och sög sig fast läste jag en bok för henne. Jag minns bara djur och en badtunna. Igår, nej förrgår klädde hon av och på dockan. Jag undrar om klossar skulle göra en skillnad. Ibland stramar Olofs ansikte åt när han tittar på väggarna. Jag måste måla allt. Jag tror Olof skulle passa i skägg. Det känns som jag äger Olof.




Jeny Rengman