×


I hästlekarna börjar min längtan

I hästlekarna börjar min längtan; betslet/handtaget på hopprepet som tvingar isär läpparna, smaken av salt och plast. Att pressa sig framåt, lite fortare, vara av stål för dig. Snärten från den avbrutna kvisten är inte smärtan utan hennes besvikelse. Äta sockret ur hennes handflata, tungspetsen glidande längs de fina linjerna. Våran mamma köper salva mot munsår på apoteket. Jag slickar av den efter läggdags och släcka lillampan, jag vill ha kvar de här märkena för alltid.

Småungarna får inte höra det sjuder i mig av stolthet. Hon lutar sig fram över maten, hennes andedräkt tätt mot mitt öra, FUCK YOU betyder knulla dig och jag vill höra det igen jag vill att hon ska göra det med mig.

Hon brukar skicka ut mig på uppdrag. Jag ligger på mage under tevesoffan med ett blankt papper och skriver upp allt oförståeligt som sägs vid vuxenbordet. Ålar mig ut när mamma hämtar kaffe och moster och morbror tittar till småungarna som leker med våra my little ponies för de är analfabeter. Hon tronar överst i våningssängen med en kudde bakom ryggen och Stålmannen i händerna fast mamma har sagt att hon inte får läsa på kalas. Jag räcker henne papperet. Rodnar när hon säger det ordet kunde jag i mammas mage men vissa gånger tuggar hon på en hårslinga och dröjer med svaret. Jag drömmer om att komma tillbaka med ett ord som brädar henne, som får henne ur balans.

Inbrottet. Jag kan inte säga exakt när det händer. Men plötsligt är allting mitt. Som knulla. Som vandalisera och institutionaliserat våld.

Den åtalades våldshistoria. Skyddad uppväxt. En ensamstående mor och så hon, den äldre systern. En gräsmatta med vinbärsbuskar, uteslutande svarta. De små svettiga vinbärskarten i hennes hand, de är det enda vi har nu och hennes blick i min när jag plockar dem ett och ett, när jag sväljer. Hennes fingrar i min mun jag måste se att du inte gömmer dem. Smaken; den beska mörkgröna, sedan den salta huden.

Jag minns första gången. Det är när Johan är hemma hos oss. De stänger in sig på rummet och skjuter lådan med my little ponies för dörren. Våran mamma skrattar och säger att de är kära. Jag vaktar utanför med bandyklubban bakom ryggen, jag ska slå in skallen på honom.

I två veckor pratar hon inte med mig. Sen, berättar hon, kastar Johan ett pappersflygplan i huvudet på henne på mattelektionen och detta JAS 39 Gripen berättar att han är kär i Katrin. Jag ligger under täcket i hennes säng, som en k-pist smattrar jag ur mig förslag på vad vi ska göra med Katrin, men obs! hemligt! innan jag somnar ber jag till gud att Johan och Katrin ska vara ihop för alltid, nej förresten ta bort alla killar.

Hon drar långsamt av sig nattlinnet. Hennes hud skimrar i mörkret. Hon tar tag i mina händer, lägger dem över utbuktningarna. Jag kan inte andas. Sen känner hon på mig under pyjamasen. Min bröstkorg buktar inåt. Det dröjer tre år innan du får några, deklarerar hon, kanske fyra eftersom du liknar en pinne. Det är därför man kan hålla fast dig såhär. Genom den stängda dörren hörs ljudet från nyheterna, mamma sitter i soffan på andra sidan väggen en tunn spånskiva, skriker jag upphör allt så fan heller att jag skriker.

Efteråt, när jag klättrar ner för stegen, för mamma får inte hitta mig där uppe på morgonen, är lakanen kalla, bara jag ångar av hemligheten. Låter handen glida dit, in i det grårosa mörkret. Ligger blickstilla tills hon somnat, sen rör jag mig med ryckiga robotrörelser, som en människa av stål från framtiden. I framtiden, berättar hon, finns inte reglerna, de som talar om vem som får älska vem och hurdå. Jag ligger i sängen och frammanar framtiden med händerna.

Jag tänker på hennes skakande rygg i mörkret, i mörkret lägger jag mig bakom henne, rör mig inte för fan fattar du inte hur sjukt det är och jag sänker handen. Behåller de fem centimetrarna luft mellan hennes kropp och min, lyssnar till gråten. I framtiden, börjar jag. Hon vänder sig hastigt om, ansiktet en sörja av snor och tårar. Den finns inte fatta det din sjuka unge hulkar hon. Jag drar henne emot mig, ursinnigt kryper hon upp över mig igen, igen får jag känna hennes tyngd, hur jag sjunker genom madrassen. Mina handleder i hennes grepp, mina bröstvårtor i hennes vridrörelser, hon ser ut att vilja döda mig nu.

Det finns alla gymnasieprogram i stan utom ett och det är hon tvungen att gå. När jag är tretton packar hon den största väskan och tar taxi till centralstationen. Hon ska bo inackorderad hos mammas kusin i Göteborg. I hennes ögon ser jag redan spotlightskenet, det gröna reflekterat i det gröna, ölbuteljer, graffitimålningar, blänkande gator med flera filer i varje riktning och jag har inte ens fått bröst. Jag vet att gymnasiet i Göteborg bara är en förevändning. Programmet heter International Baccalaureate och hon har aldrig gillat engelska. På kvällen ligger jag i mörkret med hopprepet hårt virat om handlederna med det flisiga handtaget i munnen men ingenting hjälper mot min kropp.

En dag, i omklädningsrummet efter gympan, spänner de ögonen i mig. En har sagt att du är lebb. Är du det? Hon, det är Mariella med längst hår i klassen, uttalar ordet högtidligt, som om språket var ett främmande hon just lärt sig hälsa på. Jag knölar ner min blöta handduk i gympapåsen, ÄR du det? tjatar de och när jag inte svarar försvinner de ut på skolgården med förtjusta och äcklade rop. Jag bryr mig varken om killar eller tjejer. Hon är den enda jag vill ha.

Det måste ha ett ord men då, höstterminen i sjuan, vet jag det fortfarande inte. Rätt ofta skolkar jag från lektionerna och sitter på biblioteket. Till sist hittar jag ordet på internet, ”…döms till fängelse i högst ett år”. Det låter som insekt. Jag känner på mig att det handlar om en krälande gråsugga snarare än en fjäril. Det enda som står är att det blir fel på barnet. Men hallå, det finns ju inget barn.



Elin Bengtsson