×

De vuxnas ort är övervuxen

När man gratulerad och avtackad går ut i ett äldre modus (ett landskap av mindre snabba och åtråvärda egenskaper) är man mer upptagen av den ort man tvingats lämna än den man förvisats till. Den icke erkända friktion som uppstår mellan perceptioner och ständigt omformulerade minnesfragment saboterar tiden på ett sätt som får globala konsekvenser: dygnet blir kortare, åren rinner undan, jordklotets rotation i form av en tidigare slät och lättunderhållen cyklisk tanke drabbas parkinsons och flera andra sorters neurologisk tragedi, det skakar, hoppar, bitar fattas. Man blir vuxen.

Som vuxen vet man mer säkert än innan hur speciell man är, och dessutom ganska precis hur mycket man är värd. Dessa statistiska uppgifter skrivs ner i böcker, för att underlätta andra vuxnas jämförande studier när de tycker sig ha nog med kvalitetstid att bli indignerade. Att ägna sig åt indignation är befriande och lustfyllt men riskabelt om man inte är van vid sin grupp, van att manipulera den. (Ett bättre ord än ”manipulera” är ”fabricera”.)

en författad rad gör mig kanske ledsen
om den äter minnesbegäret       stjäl av
mina sammansydda och sönderkyssta
drömmar        unga fladdrande vägskälsdito

När jag nu irrar runt i den vuxna litteraturen lägger jag märke till hur extra vuxet det är att KUNNA HANTVERKET, vilket betyder att man förväntas skriva nästan men inte riktigt som XXXXXXXXX, alltså naturligt och moget och läsligt. På så sätt blir ens texter både originella och gripande, faktiskt, det vill säga smaskens nomnomnom!

vuxna sammanträder om vuxendagis
avsiktslösa        linjerna sönderbrutna
domning eller dömande pungsarkasmer
inom övermogna och slappa snörliv
sörjer      utåt      äntligen slutar livet
sluta      huka famnande      hitta bröstet

Det gäller att hitta en dramatisk men hel och ren historia och en praktisk protagonist: man skall ge sin text ett uppdrag och se till att texten genomför vad den lovat. Det är moget att veta alla resultat i förväg och därmed hålla vad man lovar; det är vuxet att ta ansvar för det man skriver, och igenkänna sin egen röst bakom textens. Antagonisten eller antagonisterna behövs för vår kärlek: vår kärlek närs av hat riktat mot de andra och vi måste bli vuxna nog att ansvarsfullt förkasta antagonisten eller antagonisterna moraliskt, men ändå unna oss intimitet på det andra sättet, rota runt bland inälvor och mörka hjärntrådars fettinsmorda avgrunder, man är ju ändå ett barn innerst inne och smeten i pottan är ju inte längre jag: den gränsen, den gränsen –

mogna konsumenter av vuxna texter
anar man vid sidan av hjärtat inom
tankebrosket       åt jag dem alla     ingen
tröstar åldringstroll för de luktar illa
val av livsstil        någon som tar min oskuld

Vuxna människor skriver inte för att de vill uppnå något med sina personer, de skriver inte för att bli eller göra, de skriver bara för att avskiljas och höja sig och ha det fint och bekvämt och fräscht lagom i ett torn av rappning, kakel, ek och glas, öppen planlösning, köksö (kyl och frys av blänkande stål). Uppifrån ser man världen som den är tänkt att ses, som ett föremål, ett material att förströ sig med och aldrig riktigt ändra. Bara genombläddra och kanske också lite lite äta den javisst men inte så den försvinner (tjockis!) absolut inte det är smaskens nomnomnom!

varför undersöka det ingen önskar
sagor ruttnar när de besvärar senior
jag är senior        åldrarna separerar
vuxenvärlden bjuder mig spegelskuggor
gråtrist dumma skildringar av förfallna
kroppars onda brister och handlingsmönster
vuxet spricker denna rapport i rynkigt hölje
alla dör     de vuxna     de lät det hända



vuxenreporter Leif Holmstrand

Favoritfärg?
silver.
Bläck eller blyerts?
bläck.
Hårfärg?
råttblondbrungrå (min); svart med grå stänk (favorit).
Intressen?
film, mat, litteratur, konst, gamla religiösa artefakter och japanresor.
Favoritvuxenförfattare?
Clarice Lispector (varierar, men hon är alltid någonstans i toppskiktet).