×

Vuxenförfattare

Nämn att du är författare och någon (alltid en vuxen människa) säger: Vad häftigt! Vet du vad, jag vill också skriva en bok!
Jaha. Vad ska den handla om då?
Det vet jag inte. Det ska bli en arbetarroman.
??
Jag har ju inte skrivit den än. Men jag tänker. Jag vill också bli författare.

Författaren, som är en väluppfostrad och taktfull människa tiger. Men tänker: Din latoxe. Hur tror du att jag blev författare? Genom att hänga i baren och snacka om att bli författare!
 Författaren hetsar upp sig allt mer över tanken på människor som tror att författeriet är något slags flummig hobbyverksamhet som man kan ägna sig åt när andan faller på. Att texten skriver sig själv på något mysteriöst sätt. En författare skriver! Ergo. En skrivande människa är alltså en författare.
  Författaren blir högröd i ansiktet, pulsen stiger och blodet dunkar i öronen. Han behöver en öl och det snabbt, så han går till baren och beställer två till sig själv – för säkerhets skull.

Författaren är en känslig själ, han tar sin gärning på högsta allvar och har inget till övers för wanna be-författare och hemska tanke: kändisar som skriver (när de i själva verket drar några mer eller mindre sannfärdiga stories för en anonym journalist, en s.k spökskrivare)!
 Ändå minns författaren hur han en gång i tiden rodnade och blev muntorr när någon kallade honom författare eller när han blev tungen att presentera sig som författare. Det är lätt att förstå honom. Ordet har något medaljbehängt och högtidligt över sig. Ordet förpliktigar. Herregud, vi snackar Strindberg, Lagerlöf, Proust, Woolf, osv osv. Inte ska lilla jag!
 Med tiden vande han sig allt mer vid ordet, om än en smula motvilligt, och tänkte inte så mycket mer på det. På engelska heter det writer – skrivare! Ett så opretto och avslappnat ord, som en skön polare från förorten. Till skillnad från författaren, den stroppiga och lite stela kusinen från Östermalm.

Nämn att du skriver ungdomsböcker och någon (alltid en vuxen människa) säger: Har du aldrig tänkt på att skriva för vuxna?
 För sig själv tänker den väluppfostrade författaren: Skulle Håkan Nesser eller Liza Marklund få den frågan? Ursäkta, Håkan, när tänker du skriva böcker för barn?
 Misstanken att ovan nämnda vuxna människa tror att det på något sätt skulle vara enklare att skriva för barn och tonåringar smyger sig in hos författaren.
 Droppen som får bägaren att svämma över kommer i nästa replik: Jag och min man Jesper har en jättebra idé till en barnbok!
 Författaren känner hur blodet hettar om kinderna och pulsen bultar i tinningarna. Öl! Jag behöver en öl!

Att skriva för barn är verkligen inte enkelt. Att skriva för tonåringar är rent riskfyllt.
  Om författaren mer eller mindre ingående skildrar tonåringars sexliv i sina böcker kan denne vara säker på att någon recensent kommer att ställa diagnosen ”gubb-eller gumsjuk” på författaren.
  Om författaren undviker sexet riskerar denne å andra sidan att bli hånad för att vara ”pryd.”
  Om författaren skriver om ungdomar som misshandlar varandra, tänder eld på sin skola, röker marijuana, skär sig själv, utsätts för våldtäkt, begår väldtäkt är risken väldigt hög att Recensenten anklagar författaren för att ”frossa i elände” och ”problematisera” för mycket.
  Om författaren däremot låter sina karaktärer ägna sig åt att stillsamma företeelser som ridning eller basket kan författaren räkna med att Recensenten slår henne i skallen med ord som ”ytlig” och ”banal”.
  Om författaren använder ett vokabulär som inte låter som det är hämtat ur en bildningsroman från 1800-talets slut kommer hon att få höra att hennes språk är ”simpelt och motståndslöst”, karaktärerna ”skissartade”, osv.
  Dock sällan får författaren höra att hennes språk är för avancerat, däremot uttrycks oftast förvåning över att författtaren använder ”svåra ord” som om tonåringar inte skulle ha förmågan att uttyda ordens betydelse genom sammanhanget eller vara förmögna att slå upp ordet i ett lexikon. Eller fråga någon som vet.

Författaren umgås inte så mycket med andra författare (han har helt enkelt inte tid) men träffar dem några gånger om året på förlagsfesten, middagen, bokmässan (eller något annat litteraturevenemang). Det blir ett gyllene tillfälle för författaren att ventilera sina känslor om sakernas tillstånd, vilka han hittills bara uttryckt i tankar och skrift, skvallra om andra (icke-närvarande) författare, och klanka ner på arbetsgivaren (dvs förlagsbranschen). Författarna är aldrig nöjda, vare sig med arbetsvillkoren, betalningen eller ledningen. Författarna skiljer sig på sätt inte ett dyft från andra yrkesverksamma människor. Tonen författare emellan är oftast varm och hjärtlig.

Författare som skriver böcker för vuxna (ej att blanda samman med vuxenförfattare) träffar författaren däremot ytterst sällan. En gång gick författaren på ett mingel på nämnda bokmässa (till författarens försvar ska sägas att han trodde att hans ungdomsboksskrivande kollegor också skulle vara där). Omgiven av mycket namnkunniga och kända vuxenboksförfattare krympte författaren själsligen i dessa giganters skuggor, han blev inte ska jag lilla jag igen! Han som fann det så svårt att ta ordet författare i sin mun, var bokstavligen omringad av riktiga författare.
  De hälsade på varandra, som gamla vänner, de skrattade och dunkade varandra i ryggarna. De talade om allvarliga och seriösa saker, de minglade självsäkert och otvunget.
  Ingen visste vem författaren av ungdomböcker var.
  Författaren av ungdomsböcker inledde ett stelt och krystat samtal med en diplomat som skrev Böcker Om Samtidshistoria. Författaren kände igen diplomatens namn, diplomaten hade aldrig hört talas om författaren. Författaren försökte avsluta samtalet på ett smidigt sätt, det blev allt annat än smidigt, snarare anade man ren desperation. Efter att ha stjälpt i sig sitt tredje glas rödvin på fastande mage lyckades författaren till slut slita sig loss från diplomaten och smita iväg, lika obemärkt och anonymt som han kommit.
  Författaren svor sedan en ed på att han aldrig skulle mingla med vuxenboksförfattare på deras egen hemmaplan.
  Nämn att du är författare och plötsligt är du Någon.
  En ung människa frågade en gång: Är du känd?
  Känd?
  Typ, blir du igenkänd i Stockholm?
  Alla kändisar bor i Stockholm. Det vimlar av dem. Man kan inte gå en meter utan att man stöter ihop med en kändis. Det borde vara jaktsäsong på kändisar. Blir de för många kan ekobalansen rubbas.
  (Jag är ironisk förstås).
  Jag svarade: Nä, jag är inte känd. Bland bibliotekarier är jag måhända ett känt namn.
  Inte så coolt.



vuxenreporter Magnus Nordin

Favoritfärg?
Svart
Bläck eller blyerts?
Bläck
Hårfärg?
Svart
Intressen?
Film och musik, Barhäng
Favoritvuxenförfattare?
Ray Bradbury, William Shakespeare, Agatha Christie