Men titta, här står salt- och pepparkar, och hon ville alltid ha dem tätt ihop så nu skjuter jag isär dem. Ja, så gör jag. Var jag än sätter mig. Jag vill gärna att de ska göra lite friktionsljud mot bordet också. Ofta är det just pepparkaret jag flyttar, vet inte varför, kanske är det svårare med saltet. Det är så... vitt. Ja, så många olika utföranden de finns i, men de flesta är nog glas när jag tänker efter, och man kan trycka dem ganska hårt mot bordet innan de går sönder. Om man vill ha ett rejält ljud alltså. Ne-ej jag kan verkligen inte minnas att jag har förstört nåt. En spricka eller så, visst, men de har inte spruckit. Inte spruckit helt. Det är tjockt glas så det är sällan de går sönder. Men ibland får bordet repor istället. Hemma har jag en vaxduk och där karen står är det täta mönster av linjer, varje gång Klas kommer på besök ska han ställa en kruka över dem. Vaxduken är ju så lätt att repa. Han frågar aldrig vad strecken kommer ifrån. Haha han tycker kanske att det är känsligt, som om jag hade ärr på handleden liksom. Vill bara täcka över dem. Så ställer han en kruka, klo-onk, ofta med petunier som han haft med. Över strecken. Som ser ut som en spretig stjärna eller en sol eller nåt. Hemma blir man liksom hämningslös. Bara repar, så att det ska synas att de är flyttade. På vissa restauranger har de ställ, porslinsställ eller metallställ eller det vanligaste alternativet, träställ, träställ för karen och då är det bara att låtsas använda den ena och sedan lämna den mitt på bordet. På så vis blir förändringen extra tydlig. Ställets tomma fack gapar glatt och jag gapar tillbaka. Glatt. Ofta flyttar jag pepparn, saltet är ju vitt. Det har ju blivit att jag gillar pepprig mat sen. Pepprar på bara. Man kan inte bara lyfta karen utan att använda dem. Det skulle ju se hur dumt ut som helst.

L.E.L.