Jag ställer upp stängsel där makten sluts. Jag tacklar. Slaget. Inställer avvecklar intalar avspärrar eller marscherar rakt in i. Belysningen. Bevisligen mitt eget tak. Mitt tal- bur- kropps- och an-språk.

Axlar. Ankrar. Tankar. Anar. Ingenting kan bevisligen komma från hjärtat. Blodomloppet är ett slutet system. Slag. Tryck. Svikt. Katastrofal kapitulation. Slangar. Smärtgränsen där jag måste förödmjuka mig eller bryta.

Slaggspår. Grums. Gissningar. Löven utgör först en mjuk matta, därpå en frasig filt, sist en slemmig slöja. Färgen har med inställningen att göra. Du är inställd. Beklämning. Benämning. Bekännelse. Kommer inte att kräva det här av dig. Men jag vill att du tänker. Vill att du beskriver hur det kändes att pressa läpparna mot min buk. Skinn. Sida. Svank. Baktalade magkänslan.

Prickar. Ryck. Riktningar. Riktiga punkter varpå sidan striden siden fortsätter tomt. Det är svårt att säga om raderna är rader när de inte fylls. När det inte finns. Linjer. Pinnar. Pekfingrar. Pannan. Långa, cirkulerande strykningar. Om morgonen organen murgrönan om du inte minns.

Skymt. Skymf. Ängslet om ni älskar varandra och inte ägnar mig tankklunkfull. Ältandet. Jag blir äcklig när jag rör runt i ärligheten. Med fingrarna och när ytan stillnat slickar jag av dem. Jag ringer upp och är dålig. Blek av ekot av min egen. Röst. Rum. Rustning.

Kära. Skärrad. Skena. Kärva. Din prioriteringsordning i kall metall med frosthala stegpinnar. Det skymmer. Det stiger. De ersätter sina tänder.

Varje gång du blir spjärn. Jag har klantat mig. Klarna. Klamra. Klandra. Döm ut mig. Varpå stilen stapplar stum. Klipper upp st:ängsel. Klimax. I slutet av matchen ställer man upp sig för att tacka andra laget.

       

L.E.L.