×

Tentakler och tendenser – mitt 2003 i backspegeln

Den 30 december år 2000, ett par minuter innan midnatt, valde min allra bästa vän att avsluta sitt liv. Hon valde dessutom ett dramatiskt sätt att dö på.

Ur polisrapporten;

Jag tittade in till höger om dörrkarmen och såg ryggtavlan av en naken kvinna som stod ute på fönsterblecket. I samma ögonblick som jag tittade in i köket och såg kvinnans nakna ryggtavla hoppade kvinnan.

I ett sätt att hantera och bearbeta det som hänt skrev jag små sköra dikter. De låg på ett par rader och andades sorg, förlust och saknad. Det blev med dessa dikter som jag sökte till två författarutbildningar, och faktiskt kom in på bägge. Dessa korta poem blev inkörsporten till ”Diana-dikterna”. Jag valde efter forskning att gå på Jakobsbergs folkhögskolas Skrivarverkstad. Vi var tolv i klassen, och ingen var den andra lik. Detta enligt ett nytt koncept som lärarna prövade just detta år. Det visade sig göra skrivarklimatet särdeles öppet. Allt blev tillåtet och vi stödde och uppmuntrade varandra. Det fanns ingen tävling oss emellan och det tror jag är ganska unikt. Olikheten skapade ett generöst sammanhang. Jag fortsatte att jobba med mina ”Diana-dikter”, och fick fin uppbackning av klassen. Det öppna och generösa klimatet fick mig att våga vidga perspektiven. Jag började våga leka med formen.

Vi poeter i klassen läste Eva Ribich, Eva Sjödin och Ola Julén, trängdes och levde med deras dikter. Inspirerades och imiterade. Stöttade varandra och blödde ur oss orden. Och hur mitt material växte och blev till på riktigt med hjälp av mina generösa och tillåtande klasskamrater. En får inte glömma att jag även var influerad av mina magistrar från Skrivarakademin. Jörgen Gassilewski och Johan Nordbeck, som vid den tiden hade ett boksamarbete med med konstnären Jockum Nordström.

Hösten 2002 var det dags för projektterminen. Det var då jag sökte med råmaterialet ”Diana-dikterna som kom att bli ”När snön är lite borta smyger jag åter längs fasaderna”. Då hade jag redan hunnit bli förälskad i min tidigare hatform prosalyriken. Jag tror att det handlade om vår unika gruppgemenskap i klassen, hur poesin vågade och samtidigt tvingades möta prosan. Jag hade tidigare lekt med språket så till den milda grad att det slog knut på sig och behövdes tvinnas ut. Nu stod jag mer ren och klar. Och hade lärt mig av mina klassisar att allt var okej. Jag var med polisrapporter, obduktionsprotokoll, dagboksanteckningar och hade ett helt bröst fullt av outredda tankar som trängtade efter att bli till klingande poesi. Texter som ville helas. Som vill göra allting bra. Som ville mildra den där dumma, jävla döden. Ville greppa, förstå och dela med sig.

(ur När snön är lite borta smyger jag åter längs fasaderna.)

Ur protokollet I
ett slingrigt ärr tar sin början
på gränsen ses talrika defekter
ögonens bindehinnor är bleka
och utan blödningar

ingen sårskorpebildning

på utsidan finns
tunna gråaktiga besudlingar

Vi får inte glömma att även om mina dikter byggde på en fruktansvärt traumatisk och självupplevd historia hade de sedan jag började på Skrivarverkstaden fått ett eget liv med andra huvudpersoner än jag och min M. Den tredje terminen innehöll klassen en strävsamt smal klick av vår lilla klass och ett par utomjordingar som gått andra författarutbildningar eller återvänt Jakan efter åren gått. Här var klimatet inte lika tillåtande, utan min diktsamling blev emellanåt hårt ifrågasatt av utomjordingarna. ”Inte kunde man reagera som jaget gjorde. Det var inte realistiskt”. Fastän i mitt skrivande hjärta utgick jag ju totalt ifrån mina äkta känslor, även om historien förskjutits. Jag var tackolov jordad efter det tillåtande klimatet ifrån tidigare, men det var nyttigt att bli ansatt.. Kände hur jag blev stark i det jag påbörjat. Och att mina ”obduktionsdikter” inte alls handlade om sensationslystnad utan att de var ett sätt att bryta ner och dissikera. Skärpa ögat och vässa pennan.

2003 var året då Diana-dikterna hittade form och blev till När snön är lite borta smyger jag åter längs fasaderna. Det var även året jag lämnade mitt älskade Jakan, började löneslava men samtidigt sökte mig tillbaka till Skrivarakademin. Det var då jag vågade ta ut svängarna och förstod att När snön… inte längre var en del av mig utan hade fått egna vingar. Och när jag skriver detta inser jag att få två personliga brev ifrån tre inskick (trots att tiden gått) är en stark indikation på att När snön… är värd så mycket mer. Är värd er läsning.

Axplock som har andra dikter emellan sig.


”Personuppgifterna på beslutet överensstämmer med uppgifterna på identitetsbandet som är fäst vid kroppen.”

”Efteråt är jag bjuden på fest. Där dricker jag alldeles för mycket. Vi sitter i en trappuppgång och han tror att han är intressant. Det enda som betyder är att vinet dövar. Han tror att jag vill betala taxi hem med honom över mina lår. Tror att jag vill att han ska smeka, kleta och tränga in. Han vet inte att jag inge är där. Jag är hos Diana och hon vill inte leva mer och det är knappt två månader sedan.”


Jag ser Diana. Ser hur hon blickar ut från fotografiet och möter min blick. Hör hur hon viskar att det ordnar sig. Tar viskningen i min mun. Sväljer. Andas ut.



Anna Liv Lidström