×

Du har nu existerat i tolv år

Du har nu existerat i tolv år.

Du avslutar dina studier på Grebyskolans mellanstadium och får en tshirt i storlek XL med trycket:

Grebyskolan 2003.

Du har inte precis så mycket för dig.

Du har en ny lärare på hösten i no som uttalar väte som vete.

Du tycker det är hemtrevligt.

Du tycker annars att få saker är hemtrevliga.

Du rider fortfarande på ridskolan åker till Globen på Horse Show och lär dig att du aldrig får använda handtorkningsblåsapparaten på toaletten.

Du lägger inte ner någon tid.

Du spenderar en sommar på Gotland.

Du har fortfarande en katt som är äldre än du och som kissar i legosäcken.

Du bor tjugo meter från kyrkan och en gång är du lucia.

Du lär dig svälta dig.

Du och en kompis har en politisk ramsa som lyder:

Usch Usch Dubbleyou Bush.

Du har två bröder.

Du hatar Kalle P.

Du är redan bäst i klassen och en dag är du arg på Emma, borrar in dina naglar i hennes armveck, så hårt du kan, och du blir så jävla besviken när det inte börjar blöda det minsta.

Du inser att ”jävla” ännu inte ingår i din vokabulär.

Du dör lite när 2002 blir 2003 för det är året då du blir tonåring och du älskar att vara född nittio för det är så lätträknat och du hatar det för det är då du är född.

Du önskar att du var Lilla My.

Du tänker att det är väl härifrån du har dina enda egentliga minnen från barndomen, typ som att du var väldigt rädd för hästar, och att du en gång fick gräva ner en död råtta som låg i stallet, och den helt konstiga stämningen när du kliver in genom högstadiets dörrar, du tänkte att det kunde ske skolmassakrer där för det var tegelväggar.

Du tänker att det är såååååå 2003 att skriva du i en text, för det var då du var mest du, för det var då du inte längre kände igen dig själv för det var då du var det fucking jävla mongot som du var ett par år sen och det var då du var som mest självdestruktiv men du borde väl kommit över det vid det här laget tänker du och så fortsätter du ändå.

Du blir en punkt i mattelärarens statistik när han ritar diagram på tavlan över resultatet på första matteprovet (boken heter X3000 eller nästan så, fast du har ännu aldrig åkt tåg).

Du minns inte ett skit av vad världen ville dig, kanske minns du Didos White Flag fast det kan ha varit ett annat år, men inte mer, inget mer alls.

Du promenerade fram och tillbaka längs den lyktstolpsbeklädda delen av landsvägen under hela den mörka årstiden tills din mamma slog ihjäl dig och du lagade pasta med ostochskinksås istället – du var så jävla destruktiv.

Du fastnar gärna i minnet fast det är plågsamt och du vill gärna plåga dig för det är sånt du tycker om och du vill bry dig lite mer om Anna, 12 och 13, för hon hade behövt det, men det skiter du nog i ändå.

Du inser att det är åren som du började protestera.




Anna Nygren