Min skola var en fabrik
strukturerad av syftet
att skapa sig själv.
Vår klass var ett arbetslag
i fabrikens kvava lokaler
Vi fick läroböcker
med arbetsinstruktioner
Vi fick läxor
med övertidsarbete.
Allt under förmäns
nitiska uppsikt.

Rasterna var en fortsatt produktion
av våra Liv.
Men då under praktikanters ögon
spändare och strängare än
förmännens välbeställda par.

På bandet såg jag
min egen kropp skruvas upp,
inre delar bytas ut
Av andras händer och
mina egna.
Mitt själv monterades ihop.
Neuroner programmerades
Synapser kopplades till mönster
Organ transplanterades
Kemiska ämnen injekterades.

Jag arbetade i år där tanklöst, känslolöst
gav struktur åt och mig och andra
till en massproduktion
för internationella marknader
för samhälle, näringsliv och sällskapsliv.

Blott nu när jag skriver detta
flera år senare
märker jag min hands robotiska stelnad.
Hur min hjärna innehåller okända koder
hur min hud är galvaniserad
hur mitt hjärta bultar med mekanisk
monotoni.
Hur mitt Själv är konstituerat
ur bruksanvisningar
hur min grund är sprungen
ur min grundskola.