Nu får du sjunga om du vill. Jag har tryckt på inspelningsknappen. Du registreras och kan bevisföras. Att du finns. Nu är du här, och jag. Vi syns på skärmen. Sprakande ledningar i vinkeln mellan käkben och örsnibb. Hör du? Jag laddade upp mig själv på den karta av minimala ljuspunkter som i brist på bättre alternativ får representera ”verkligheten”. (Det har vi nu en gång kommit överens om.)

Jag blir inte bra på bild. Jag måste jobba på det. Vad annars. Man vågar bara gömma sig om man vet att någon kommer att leta efter en. Man vill väl inte ligga där i mörka skrymslen helt ensam, som en skabbig hund utan mikrochip som inte ens är underhållande när den ylar på ett lustigt och hjärtevärmande sätt framför ett högljutt tv-program och filmas med skakig mobilkamera. Bara tragisk, för ”vad gör man där i mörkret egentligen? När man inte ser någonting eller ses av någon?”

Man lär sig att inta smickrande positioner i skarpt hårt sökarljus. Titta, nu uppstod jag på nytt. Jag kan konsten. Hur porer och så många andra tomma hål kan förlora sig och drunkna i omsorgsfullt ljussatta hudpölar. Såg du vad jag gjorde? Vi säger ingenting om det, det har vi nu en gång lovat varandra. ”Snygg”, säger vi, ”Nej du”.

Nu får du tala om du vill. Jag kommer att ”lyssna”, för detta är en del i en sammanlänkad kedja av ”händelser” som jag senare, så stolt, så glömsk av tiden och tristessen, ska dekorera mitt livsträd med. Den kommer att glimma och studsa tillbaka från den glansiga ytan på era förundrade ögon. Jag har sett det hela i en förhandsvisning i mitt huvud, och allting var relativt högupplöst och väl disponerat över det tillgängliga skärmutrymmet, och var därför kanske inte helt ”verkligt”, men mycket bevisförbart. Mycket giltigt. (Det har vi nu en gång kommit överens om.)

Vi kan se filmklippet om och om igen och kontrollera att tidsangivelserna stämmer. De stämmer alltid. Tidsramarna håller, konturerna håller; vi vet det och det betryggar oss. Vi kan lära oss att imitera ansiktsuttrycken och rösterna hos ”personerna” i filmen och alla kommer att känna igen dem; människorna i vår närhet kommer att skratta och se uppskattande på oss. Vi vet alla vad det handlar om. Det är som en bön, eller visa, om ”strålkastarljus från himlen”, som vi alla känner till.

Nu ler jag mot dig. Ser du? Det är ett kodat meddelande; det betyder att jag vill att detta ögonblick ska dokumenteras och bli ihågkommet som en av ljuspunkterna på min personliga skärm. Man behöver så många, annars slocknar skärmen, men jag ska ge dig alla. Lita på mig. Jag har nu till exempel lärt mig att ramla på ett roligt och iögonfallande sätt. Det kommer inte bli tragiskt, bara underhållande, för efteråt ställer jag mig direkt upp på vingliga ben och skrattar, vilket betyder att du också får skratta, ”det är okej”.

”Jag filmade min flickvän i smyg när hon var arg, det var roligt. Hon skrek och var röd i ansiktet och skulle ha varit väldigt jobbig om det inte var så att skrattar bäst som skrattar mest som skrattar sist men inte minst hon var övervakad och snart skulle visas upp och vara hysteriskt kul.” Man måste kunna skratta åt sig själv (och åt andra), det är grundläggande. Ja, nästa steg blir förmodligen att skaffa en lustig katt och lära den att spela piano. Den kommer sjunga gällt och slå an sina gyllene ackord, i bländande strålkastarljus från himlen.