Ibland tänker jag mig marknaden. Så här tänker jag då:

Det var ett land. I landet fanns ingenting. Sen fanns det ett märkligt djur som inte visste något om sig självt. Det var inget djur. Men det levde. Eller det hade i alla fall förmågan att tro att det levde. Det började äta. Det kunde äta mycket. Det märkte att det hade ett kön, det var mjukt och fladdrigt, det blev En. En såg: fåglar, träd, floder, sand. En tänkte: fåglar, träd, flod, sand. Sedan satte En sig i skuggan av ett träd, det var rött på himlen, tänkte En. Rött. Sedan gick En och kände på sin kropp. Det var en konstig kropp. Det var ett hårt och benigt skal på Ens kropp. Men detta har väldigt lite med behov att göra. Detta har bara med Ens hunger att göra. En blev bara hungrigare och hungrigare. Så En åt och åt. En blev grinig av att äta så mycket. En skrek och slet i sitt kön så att det sprack. Men En var ändå grinig. Så En satte sig vid floden och så grät En. Så ensamt, tänkte En. Ännu hade En inte tänkt på att En kunde göra sanden till små slott och hus. Men det skulle komma. Så En tog flodvatten och sand och gjorde hus och slott. En skrattade. En sparkade sönder det. Så höll En på i tusentals år. Fåglarna seglade förbi på varma vindar. Allt var tyst. Sedan tog det slut.