Natten skapar ett vakuum, det är att vistas i ett ingenmansland. I den verkliga verkligenheten existerar inte natten, verkligheten sover då.

Att färdas genom en stad på natten är att få egentid med den. Det är att äga vägarna, att just nu inte behöva dela med sig.

Natten innehåller dygnets mörkaste enhet. Småtimmarna bebos av skuggfigurer: de syns inte i verkligheten. De är kuggarna som driver maskinen och ser till att ingenting avstannar.

Om natten färgas staden gul då kommunala gatlyktor försöker tränga bort mörkret. På avstånd, betraktad från en motorväg mil bort, är staden en glödande kropp som lagt sig till rätta vid horisonten.

Vardagens småtimmar är inte mer än ett begrepp för dem som sover. De vet inte hur timmarna ser ut, hur de luktar, hur staden låter när allt stannar av. Innanför bostadens ramverk förekommer timmarna i händelse av sömnlöshet eller när det egna barnet skriker.

De upplever aldrig staden vila, vad som hörs när invånarnas ljud tystnar. Istället lyssnar de till den andres symmetriska snarkning och fyller ögonen med drömmens engångsföreställning.

För dem som sover är varje kontakt med småtimmarna en källa till oro. Timmarna förekommer bara som tidpunkter i nyheterna, som en struktur där bränder, inbrott och rån uppträder.

Tidningen trycks och levereras genom skramlande brevinkast: det syns inte att den inbäddad i plast dragits fram på ombyggda barnvagnar, på cykelkärror utan cyklar. Ibland föds barn under dessa timmar.

I staden är gatubeläggningen heltäckande. Koncentrationen av kommersiella lokaler avgör medelpunkten. Fåglarna markerar att natten är förbrukad, där fågelsången börjar upphör natten.

På sommarhalvåret hinner ljuset svepa över staden innan invånarna vaknar. Om det inte vore för enstaka hemvändande nattarbetare är det enkelt att låtsas att alla andra har gett sig av.