Det finns i nuläget en uppsjö av idéer om hur det hela skall genomföras.

Hur avstånden skall sugas in i kinderna som någonting vakuumförpackat.

Förslagen har så att säga ramlat in.

Vi måste ta ställning till huruvida att bestämma sig över huvud taget är ett alternativ.

Å ena sidan kan det i längden visa sig vanskligt att inte.

Å andra sidan –

Vi umgås som vuxna. Vi har lärt oss hur man gör och tycker om det.

Utöver det behagligt trögflytande ger det oss tillträde till vissa åtråvärda utrymmen,

som vi i och med detta gjort oss definitivt förtjänta av.

Mest av allt tillhör de ändå oss.

Det skänker oss tillfredsställelse och katthår på koftan.

Vi kan andas utan att blåsa för hårt på varandra,

och helst inte i en oväntat blöt takt.

Vi har fått upp ångan alldeles nyligen,

och vill mer än gärna visa upp vår förmåga för en kunnig och i någon mån entusiastisk publik.

Problemet handlar ofta om att veta vem som ska klappa först och vem som ska klappa sist.

Att applådera i ett tomrum utan medhåll kan säkerligen betraktas som något av det allra mest

ensamma, och bör därför undvikas till rimligt pris.

Det hela är naturligtvis en avvägningsfråga.

När de ser på oss på ett sätt som vi inte kan osynliggöra oss inför,

vet vi ibland inte hur vi skall bete oss.

Vi vill inte under några tänkbara omständigheter bli misstänkliggjorda.

Som att till exempel stå mellan diverse träd helt utan anledning.

Eller att smyga sig ut ur en skogsdunge bakom ett helt vanligt flervåningshus,

som om man helt skamlöst såg en likhet mellan sig själv och något slags inbrottstjuv.

Som att sitta kvar vid bordet utan hederligt betald kaffekopp.

För vår egen skull måste vi se det skamliga i vitögat och försöka reda ut vad det egentligen

vill oss.

Som en motvillig kärna, inbäddad i citrusskal, som sprutar skarp saft i ögonen på oss när vi

pliktskyldigt åtar oss uppgiften att utföra det nödvändiga ingreppet.

En frisk doft på det löjligas gräns som vi ändå hoppas på att kunna införliva i något slags

hemmiljö.

Sedan kan vi dra meningsfulla lärdomar av det.

Hur det hela slutligen avlöper.

Det vill säga vilka nyanser i spektret som har den mest lugnande effekten på ett luktorgan

uppfyllt av helt kaosartade förnimmelser orsakade av partiklar utan säkerställt ursprung som

riskerar att fastna på insidan i slemhinnorna helt oåtkomliga för utfasningsplaner saneringar

och åtgärder och man kan inte ringa det för ändamålet avsedda journumret för inte ens de har

det administrativa ansvaret på partikelnivå, Å-Hej.

Alla spridningsrisker som bestämt måste elimineras Å-Hå.

Vi gör ingenting förgäves om vi själva får bestämma.

Det upplever vi att vi allt som oftast får.

Vad som är förgäves avgörs i fruktbart samarbete med vissa av oss godtagna grupperingar.

Vi har inte valt dem, men de har valt oss och vi känner oss tacksamma och sedda.

Vi tror på deras förmåga att anpassa våra sanndrömmar efter rådande omständigheter.

Vi vill självfallet vara kompatibla med det för tillfället verkliga.

De kan ge oss allt det, och vi skickar dem brev som berättar om våra framsteg.

De har lärt oss att man inte får slicka på frimärket alltför länge.

Vi kan numera hantera våra tungor samt medföljande saliv.

Det gör att breven kommer fram i tid vilket får allting att korrespondera.

Det tar vi naturligtvis inte på oss äran för.