Rötter



Ni kan räkna med kartan

Berget stöter emot stön. Någon lägger sig ner och skrevar och därmed startar kartläggningen. Fikssion syr sömmar av linjalenliga streck och pustar ut i snälla suckar. Rör ritningen med ömhet, åh, ja, snälla, vi måste träffas? Träden kvarstår. Tillsvidare medan förhållandet mellan dem och de kroppar vi. Vi pratar gärna om utveckling. Vilken utveckling? De kroppar vi korrigerar och konstruerar. Vi är alla alla för en ökad hålbarhet.

Hålbarhet har ett stramt klarspråk men otydligheterna äter sig igenom överallt, "korn" är en på förhand icke fastställd måttenhet. Trots de upprepade försöken att komma nära och uppleva försurningar och problem är nåt jävligt svårt att uttrycka. Upprepningarna. De hatar och hackar oss. Vad är det som faktiskt händer, och vad är det vi undersöker? Formuleringarna omarbetas igen och trycks ut i stötar för att hela tiden påpeka fööööörhåååållaaandeeeen. Det är viktigt. Det är viktigt att kartan visar, en, heltäckande, bild för en sån måste man ha (det måste man) jo det måste man nog. Räcker det sen? Snälla?

Viljan att söka och upptäcka trycker under texten, bildar mullvadsbuktningar i annars torra meningar och bryter nästan igenom - men hela tiden ett jordtäcke över, ett måste att skapa översikt eftersom kartan är utförd på uppdrag. Från högre instans och kartan. Grundar sig i initiativ som inte är våra. Befogenheterna tryter där textens obegriplighet tar vid. Vi får egentligen inte göra det här.

Upptag och emission är två nyckelord. Kärnan konstateras, men lyser aldrig igenom. Vi tar varken upp eller extraherar något avfall över texten. Vi låter den stanna som den är, vi... egentligen är vi rädda för att upptäcka egenskaperna genom förstahandsnärvaro. Den detaljerade rekognosceringen sker, till. Fots. Man opererar mitt i platsen. Fikssion lever här, men vågar inte gå inpå utan en översikt. Fikssion bygger frenetiskt fram ett Hålrum.

Men platsen ger inte vika. Den gnager sig igenom översikten, blir konkret även efter de avståndstaganden som bildas vid omtolkning och bearbetning till en karta av standardiserat papper och teckensnittet Garamond och letar sig fram till oss där vi sitter och överskådar. Framför våra datorer klättrar friktionen fram. Om man lägger handen mot kartan är platsen plötsligt nära, sankmarken kan komma komma att göra kartan. Fuktig vid beröring. Förskräckt drar vi åt oss våra fingrar. Plötsligt blev de blöta av att treva över tangentbordet.

Ett och jaget kan sönderdela, bryta, har röntgenögon. En mun sätts med låga ord mot tinningen, som mynningen hos ett vapen. Men rörelsen in blir en dykning. Och två mark fås under fötterna. Fastheten glider, smälter, smyger. Andrapersonen kommer över fingrarna under tredje gången och trots Hannas tempusval upplever jag detta i presens. Minnesbilderna är så nära, slukar och skakar mig.

När barnets doft och löftet om det oföränderliga flikas in kränger rötterna ner i en jord som smakar otillåtet. Det smutsiga smådjursmyllrande som sker under kakel asfalt och oljad vit ek anas ständigt vibrerande bakom den franka berättelsen. Tillbakahållen skam. Och så är läsningen dykningen plötsligt skärande genom en skog. Sensuellt sexuellt slukas diktjaget och den sista självkontrollen löses upp i vattnet och dimman.

Till ändamål att hastigt sönderdela ”NEJ VÄNTA! Ge mig ett ögonblick att säga hejdå. Vi har ju en historia liksom. Men nu, där ligger du, hud som en blek sanning som talar ohörbart. ”

Det är ett avsked som vi läser, inför bränningen ska alla anhöriga få säga sitt till kroppen men idag är det bara en person där, utöver de antika laboratorierockar som förklarar för varandra hur de ska gå tillväga. En anhörig som kallats in från det förgångna, en som inte ens minns dina armar, om du hade några födelsemärken. Eller ärr men som har tänkt på dig. Som var fascinerad över dina naglar, vad de var till för: skönhet, kokain eller musikaliska ambitioner, det framgick ju aldrig riktigt Likens fullständiga bränning är derför för teknici en ingalunda lätt uppgift MEN KAN NI HÅLLA KÄFTEN EN STUND medan jag tar avsked.

Det är en omständlig process att bränna ett lik, men tänk om liket har likheter med någon som haft sitt kön mellan benen på någon som här tvingas konfronteras både med sin egen historia och en älsklings bräckliga biologiskt nedbrytbara kropp.

Bara en enda gång i processen utkristalliserar sig ordet "jag". Ändå jagas jag genom dikten av ett dominerande subjekt. Konstruktionen av rätt inställning eller identitet - ett sökande efter de bästa positionerna - ett tekniskt justerande och skruvande och skrapande. Men också barnsligt utforskande. Man måste ta på asfalten för att förmå att skilja den från ett tidigare minne, måste ha uppföljningsfrågorna i munnen för att förstå det där om ånger och allvar. Dikten som det orala stadiet. Det är en självpåtagen barndom. Förbrylling total. En allvarligt vetenskaplig senkommen barndom.

Och fingrar finns. Spänningsfält över kropp som kopplingar, genom input av armar och axlar. Och allt flyr undan hur man än gnider handen mot. En laboration som äger rum på lakan, pappersvithet som återstår att fläcka, hur börjar man förstöra? Ska ögonen vänta i hålen eller börja gräva gröpa ut spänningskällan? Jaget vill veta hur du ser ut inuti och det utgår ifrån att du är lik. Men det är bara en arbetshypotes och ambivalensen slungar oss mellan teknik och gestik, tanke och kontakter. Kanske vill jaget bara inunder för att smula sönder. Hotet är inte bara okunskapen utan också avsaknaden av övergripande orsaker. Jaget söker strömkällan men försöker inte förstå maskineriets mening. Litar vi på den här laborationen? Vilket syfte har den egentligen med att noggrant notera vilka lemmar som vill rycka utan nämnvärd beröring?

"Likström" må vara en utforskning som äger rum i en offentliggjord dikt, men läsaren får varken känna strömmen eller smaken. Betyder det att Rikards text är nollställd och ofarliggjord? Nej. Det är det brännande prövande närmandet vi får delta i. Är du inte inuti än? Gör såhär:
Sätt ena ögats öppning mot inledningen. Punktera den andra pupillen med slutraden. Den slutna kretsen kommer att härja genom din läsarkropp länge, länge.

Resan finns kvar som ett stadig ljuskälla på en mörknande botten. Läsarens långsamma framåtskridande, läsaren får inte tjuvkika. Det är ingen som läser, det är någon som lyssnar när bilderna berättar. Du är inte ledsen. Melankolin har inte gripit dig, och läsaren/lyssnaren står undrande. Du står inte i den ljusalstrande berättelsens centrum, du gömmer dig i mörkret, kastar eld på bildens vänstra hörn för att man ska se att något hände, något du dragit dig undan från.

Vintern har blivit vår och snön har gjort plats för blommor. Berättelsens vi är konstanten i en självmodifierande omgivning, men att få kvarstå oförändrad kostar. Vi har inte pratat och nu är vi:et där vid den lilla sjön. I rörelsen genom landskapet finns en väntan på ett uppklarnande, solen är ännu för stark, jag har blivit bländad och behöver inte riktigt se.

Rörelsen. Rymmaren tar över och fastställer och flyr från egna lagar och upprättar egna kulturrum, som rasar utan fasta hållpunkter.

Dags igen. Din ännu rotade välgörare förstår inte varför, begriper sig inte på dig, men så hör han inte hur det låter heller, ditt konstlade språk – bara en lämning. En protes ersätter en kroppsdel och dess funktion men den är inte organisk och kommer inte att modelleras om efter dina rörelser, ditt språk hänger sig kvar i munhålan, det vissnar i dig lämnar dig inte trots att du vuxit ur. Nu. Dags idag för en förskjutning. Försöker men det fungerar inte så istället får du rycka upp dig själv med rötterna, inte stanna och vissna med rötterna i mullen, du måste upplösa/din ort om och om igen för att inte språket ska upprepas ofullständigt och dött forever and ever and

Det är inte bara duet i texten som flyr, rymmer, slinker undan genom små kryphål mellan raderna. Dikten vägrar själv att befinna sig på en plats och avsvär sig själv en konsekvent struktur. Raderna bryts lekfullt och beskrivningarna lösgörs så från sina objekt, aldrig ofrånkomligt fästade. Ord är utbytbara och en skuggvarelse kan också beskrivas som en demon och kan också vara ett okontrollerbart du och blicken ska först få fäste men omedelbart efter vill den få fastna.

Men allt är förbjudet, allt är exiltillstånd.

Här härskar ett överjags arrangemang av återblickar i flytfragment. Men de har koagulerat till en helhet, berättelsen om ett ”vi”. Ett lugn, bedrägligt, där temperaturer ändå härjade. Det hotande undantryckta undrande jaget satt i bakhuvudet och bad att undandragandet skulle utebli; snälla släpp detet väldigt väldigt nära - minns du att vi skulle?

Först stöter min läsning emot en trött yta av ömhet. Dagar. Vissa så långa vissa som gick så fort. Men alla tog slut och försvann bort. Skingrade sig och kröp åt alla håll. Och tog tryggheten med sig?

En lögn. Eller ett begär, ett brott som inte bryter ut, utan rör mig framåt genom raderna. Tills du:ets glädje bryter textens ton och riktar resten mot just den gesten; du log och föll ihop med ett leende sen blev dagarna söndertrasade och efterlämnade bara remsor av en relation.

Jag följer textens försök till återutjämning av den plötsligt kuperade marken. En textuell arkeologi som inte letar vässade giftiga spjutspetsar utan vill slipa till historien, väva samman en överskådlighet, kort och mjuk, var ganska glad för det jag fick. Minns du? Det är lugnt nu, vill jaget säga. Men dubbelheten är uppenbar och bubblor och skakningar och smält luft letar sig oundvikligen in i läsningen. Den ljuger. Detets blinda drift driver rakt igenom dikten.

Som sakled: saknas är saklig är allvarlig blir avvisad, absorberas ändå.

Det finns anvisningar på förpackningen och mätbara hormonflöden i kroppen. Ändå förstår vi inte. Ändå behöver vi försöka själva. Hälla, hända, fällas ut; fortfarande törstiga.

Fårorna måste få vara ett mönster i sig. Vi ska inte tolka, bara observera. Bara absorbera. Slukas, slängas, manglas --> där markerar jag textens mest meningsbärande nivå.

Vi ska inte tolka den. Vi ska klibba ihop med den. Och ändå bakom ett avstånd. Kan inte. En fortsatt törst, en fortsatt orörd hand som körs ned i jorden, Känner efter tusen småliv./Uppfattar inga.

Allt som rinner ur Rikards dikt måste absorberas av mig, mina ögon är pulvret som skakas ned i den flytande skildringen. Ändå står orden kvar. Går inte hela vägen. Ett slags utfällning, säger den. Skönt, tycker jag. Men jag vill gräva efter mer, och den säger att jag inte får.

Så här är saven istället.







L.E.L. & R.H.