Sofia Nordin kommer in på en skolgård. Katastrofen är ett faktum. De minsta har redan gömt sig bakom träbänkar och i träd men de större ser nyfiket på när Sofia Nordin röker en halv cigarr, slår sig ner i ena fotbollsmålet och högläser ur Våtmarker. "Vill de på riktigt att jag ska trycka ut bajs genom detta öppna kött?" skrålar Sofia. "Aldrig!" En pojke med bakvänd keps och en basketboll mellan benen vaggar fram och stirrar. Matchen är avbruten, det står 5-4.
Sofia Nordin: "Din varma sperma rinner just nu ut ur mig! Tack!"
Pojken vänder på sin keps och spottar på mållinjen. Glömmer basketbollen och springer därifrån.
Sofia Nordin kravlar på fötter och börjar cirkulera på skolgården med tunga elefantsteg och små skutt omvartannat. Hon har nu helt lämnat boken därhän och fortsätter på egen hand: "Hon brukade våldföra sig på mig", sluddrar hon. "Jag skrek åt henne att låta bli. För att inte äckla henne."
Sofia dansar runt runt runt träden fyllda av skräckslagna tolvåringar, runt jordfyllda cylindrar, kuber, krukor; tätt runt tolvåringar, gummidäck, säckväv, presenning. Lärarna faller från fönstren. Som snö. Några av dem låser sina klassrum och tapetserar om dem.

Sofia Nordins smetiga röda pulserar av förlorat motstånd. Hon tar en tolvåring under armen, bär iväg honom; de sätter sig på en bänk och Sofia Nordin börjar förklara läget. Näckrosorna i parkdammen utgör en alldeles för mjuk fond till Sofias hårda ord och knallröda smetighet. Tjugo minuter in i sitt tal bryter hon ihop i tårar. Tolvåringen har gått sedan länge men känslorna måste få komma ut ändå. Hon ställer sig i vattnet och samtalar med bottnen ett slag, innan hon ställer sig på huvudet på strandkanten och blickar ut över blomsterhavet, över parken - hon får ögonkontakt med en hund i koppel och mimar: "Du och jag mot världen, älskling" till hunden.
Sofia Nordins blod har börjat lägga sig tillrätta i ansiktet och det har tonat ner läppstiftet. Sofia är ovetande om kosmetikaförfaller och hennes tårar har fuktat hårlinjen. Blickande
ut över den upp-och-ner-vända dammen tänker hon tillbaka till sina ägor i Nordinien och deras prunkande prakt. Hon undrar något, men lyckas hålla det för sig själv den här gången, låter funderingen mogna, innan hon börjar se sig om efter en varelse att antasta med frågor. Sofia vänder och kommer på fötter vid strandkanten, där hon fastnar med blicken på sin kropp.
Malplacerad och fuktig, hon luktar för lite. Ingen sofianordinsk touche alls. Hon kastar sig över en buske och bryter en gren som hon fäster i blusen. Hon kliver ner i vattnet och tänker "näckros" och ser sig om efter en landkrabba som kan bevittna förvandlingen.