| × | ||
|
under redigeringen: pågående chat Ärende: Lyriskt mirakel! Fan nu skolkar jag från monologfestivalen. Jag hatar att ljuga, känner mig så jävla elak. Kunde inte få in texten i huvudet. Så jag sa att jag är magsjuk. Jag hatar verkligen att ljuga. Tänkte att jag vill vara hemma och jobba, kom in i ett bra flöde. Men nu är jag så ockuperad av tankar på hur mycket de måste förakta mig för att de vet att jag ljuger, att jag inte kan tänka på något annat. Dumt att inte gå dit. Aj. Mira. Alltid så, säger nej till saker för att jag vill jobba, sen kan jag inte jobba för att jag har dåligt samvete. Jag brukar dock aldrig ljuga. Jag hatar mig själv när jag drar vita lögner också. Är jag en ond människa? Är jag en feg människa? Jag vill bara ha utrymme och tillgång till mig själv. Det betyder inte att jag undviker andra för att jag tycker illa om dem. Jaja no way back now as they say in America so to speak indeed Im a Swede Fan tänker du att folk i ens närhet kommer ta illa upp när de läser? Hur ska man få utlopp för sin frustration utan att behöva riskera att göra andra illa? Självklart håller jag inte på att banga ur, självklart tvivlar jag inte en sekund på projektet, det ska publiceras! Och vi ska fortsätta! Men tankarna går. Jag tänker ju mycket på andra, vill inte göra illa. Är vi elaka? Är vi världsfrånvända i vår text? Hänsynslösa? Är det en förutsättning att vara hänsynslös för att göra rum för sig själv? Hur ska man förklara att ens egen upplevelse i närheten av andra människor inte alltid kritik mot människorna i sig? Fan vad dåligt samvete jag fick. Tror att alla hatar mig för att jag inte är på monologfestivalen. Och jag måste träffa min lärare på tisdag. Detta är dåligt. Jag kommer att bli straffad för att jag ljög. Vad gör du ikväll? KRAM! Ärende: Re: Lyriskt mirakel! Å, att det ska vara så svårt att låta sina prioriteringar gå före andras uppfattning om en. Jag har precis bloggat om typ det, från det jag skrev igårkväll. Och sådär tänker man alltid. Tyvärr. Oftast tror jag att folk ändå är för fega för att reagera, för benägna att klandra sig själva för att reagera. Herregud, det är ju VÅR värld, det är ju så vi uppfattar saker - det är inte världsfrånvänt att beskriva sin upplevelse av saker! Bara för att den upplevelsen inte ryms i den normativa verklighetstolkningen. Där är vi nog självupptagna, överdrivna, världsfrånvända. Jag hatar den känslan, jag har den också, varje gång jag publicerar ett blogginlägg, när jag jobbat med mitt diktmanus och alla sjok av små bittra pikar mot mitt ex som jag vet att det (också) innehåller; men de låga känslorna är också verkliga. Mitt i de himlastormande. Det blir inte värld utan dem. Gå in i din roll som lögnare fullständigt, försök hitta ett sätt att njuta av den ett tag. Det är mitt enda tips för att komma undan skulden. Ta åt dig ära från dig själv som upprorsmakare, sträck på ryggen och inse att en person som står upp för sig själv och sina önskemål är mycket intressantare än alla mjäktrevliga dussinpersoner. Lögner har ett bruksvärde. Oftast är det sanningen (som det vi oroar oss över ovan) som svider mest när man drar upp den på oönskade sätt. Ikväll gör jag blandband till min kompis som fyller 23 och printar mitt manus för att ge till Miranda för närläsning och väntar på min Karin som kommer hit från Sundsvall om nån timme. Vad gör du? feta kramen. Ärende: Re: Lyriskt mirakel! Tack, du har så jävla bra och bestämda svar. Ibland svar man själv har, men som man inte ser kan se värda förrän de uttalas av någon annan. Jag återkommer senare, när jag köpt choklad på Preem. Jag tänkte jobba på manuset, men känner mig så ensam i att vistas där. Uppdaterar hellre mejlboxen och lyser upp när bokstäver i fetstil signalerar nytt mejl. Jag gillar inte fredagar. Att vara ensam en fredagkväll och veta att man bestämt sig för att fortsätta vara ensam resten av helgen, den där skulden. Och inbillningen att man missar ett liv som pågår utanför. Som om andra upplever massa saker och jag missar allting. Men många missar ju skrivandet hela sina liv. Kram så länge! Ärende: Re: Lyriskt mirakel! Ibland kan jag inte se dem förrän jag hör nån våga fråga efter dem heller. Det är nog min största svaghet: att jag inte vågar stanna i frågetecknen som jag skulle önska. Att jag är uppväxt med att de är nåt farligt som ska undanröjas till varje pris. Aldrig lämna dem hängande. Aldrig utforska nyanserna i sina orosmoln. Och ibland tänker jag att det till viss del är därför. Min poetik, min identitetspraktik. Att jag vill söndra och ifrågasätta och öppna så många sprickor som möjligt för att jag aldrig fick det som liten. Mira! Har du nån bra läsare? Nåt som kan upphäva ensamheten en smula? Nån du vet kommer att se och förstå dina små vridningar? Om de finns blir manusensamheten så mycket enklare att bära. Blir rymd. Idag köpte jag mörk apelsinchoklad i kiosken. Och njöt. Har fortfarande halva kakan kvar (vi får så jävla mycket mat, men snart kommer sug-timmarna). Tack för uppmuntrandet. Hälsa preem! Vad heter de som jobbar där? Hur pass tjenis är ni? Ärende: RE: Lyriskt mirakel! (Om när Mira doppade fingrarna i vigvatten och upptäckte korset på ryggen) (Avig Mira) Lyra! Du behöver inte läsa detta, jag behövde bara skriva det. Jag är så tacksam över att du orkar läsa allt jag skrivit hittills. För att du finns. För att du läser mig. För att du svarar. Katolska kyrkan bara kom, ur skulden. Och ja, jag är tjenis med personalen på Preem. Numera när jag kommer dit har de redan packat ner mina varor i en påse som väntar på mig. "Vi undrade när du skulle komma" Att jag numera lärt mig att dra kortet på rätt sätt (remsan utåt) och dessutom behöver korg när jag ska handla på macken, är tecken på att jag handlar för mycket. Att personalen skrattar när jag kommer in genom dörren och säger vi ses imorgon, när jag går ut. Ja, allt tyder på att jag är där lite för ofta. Stammis på Preem. Intressant hur man ändrar livsstil när man flyttar till stan. Kan höra mig själv om tio år: När jag bodde i Stockholm då va... (alla lyssnar uppmärksamt och tror att jag ska berätta något spännande) ...då handlade jag alltid på Preem. Åh apelsinchoklad är gott. Med nötter helst. Imponerad av att du lyckades spara halva. Och jag har mardrömmar trots att jag inte somnat, om att mina lärare tycker att jag är en lögnhals, min klass tycker att jag är ett kräk. Haha. Jaja. Herregud jag måste sluta. nedan skrev jag före detta. ovant. lastat av mig lite vaken mardröm. Det är lustigt hur man kan skriva av sig saker för stunden. Att man skriver och sedan så fort allt är nedtecknat, känner att man blivit lite friare. För tillfället i alla fall. hoppas du sover gott med apelsinchokladsmaken dröjande i kroppen. Jag ger intryck av att vilja vara ifred. Jag vill slippa krav men ändå bli inbjuden. Jag vill delta, dela med mig, kommunicera, vara med, men utan att förbinda mig, utan att andra förutsätter att jag kommer att ställa upp. Jag tänker främst på klassen och jag inser att det måste vara svårt att ha med mig att göra. Jag drar mig undan och säger nej. Och så klagar jag över att ingen uppmärksammar mig. Hur kan jag kräva att de ska lyssna på mig när jag oftast är tyst. Jag hör mammas röst som säger att man inte ska stöta sig med någon. Man ska behålla alla bekantskaper man kan, man ska vara vän med alla som vill vara vän med en. Annars får man skylla sig själv om man blir ensam. Jag har gjort revolt mot det. Men det ekar. Och jag tänker, hur många har jag egentligen här. De jag har är viktiga. Men få. Och kan när som helst vara borta. Om man ska jobba med dramatik, ja inte bara genom att vara "melodramatisk", om jag vill skriva en pjäs och få den spelad, jag måste känna människor, jag måste ha kontakter. Och jag har inte använt min tid här till att knyta kontakter. Jag tror inte att någon in min klass till exempel skulle vilja samarbeta med mig, finna mig pålitlig. Först drar jag mig undan väjer för deras försök att lära känna mig (ja genom att vilja dricka öl med mig mest kanske inte så mycket genom att prata) och sedan klandrar jag dem för att inte lyssna på mig. Jag har alltid en känsla av att jag smutsar ner platser jag befinner mig på. Eller umgängeskretsar. Att jag blir för konstig. Att folk jag tycker illa om mig. Och då vill jag dra därifrån för att märkena efter mig ska blekna. Nu har jag en känsla av att redan ha smutsat ner mitt sammanhang här. Stockholm. Ja nu inser jag att Stockholm är större än Olofström och erbjuder nya sammanhang. Men teater - och filmvärlden är liten. Jag tänker för mycket. Och handlar för lite. Jag har plötligt blivit påmind om den ensamhet som är mindre behaglig. Inte så att jag befinner mig i den nu, men en påminnelse om hur den är och att den väntar som ett straff kring nästa hörn om jag inte ser till att knyta mig fast vid människor eller besvara deras krav. Hur det var att ligga ensam om nätterna med maten i magen som enda sällskap och tankarna i huvudet
Att gå och veta att om jag blir överfallen nu är det mitt eget fel eftersom alla avrådde mig från att gå ut. Det är lite likandant, med att välja ensamheten. Helst där det är mörkast. Man får skylla sig själv om man bli överfallen på vägen. Ingen hjälper en upp sen. De varnade ju. Ja, klart är det VÅR värld! Vi måste ha rätt att skildra vår upplevelse! Och tack så SJUUUUKT mycket för att du alltid har så bra svar, att du står rak när jag tenderar att böja mig, att du får mig att räta på mig igen, ta upp tron när jag tappat den i marken, blåsa bort vägdamm och borsta bort eventuella småkryp, putsa skråmorna så gott det går. Jag insåg bara när jag låg vaken med blicken i taket mjölkchoklad i magen och det förflutna i huvudet att jag inte bara vill vara ensam, jag är hemskt hemskt rädd för att bli ensam. Alltid den där väntan på straffet. Vad har det att göra med att jag var katolik? Haha. Jag måste berätta om när jag tvingades ta första kommunionen. När jag var åtta ville jag inget hellre än att gå på balett, men fick istället börja i Katolska kyrkan. Varje lördagmorgon väckte pappa mig genom att tända taklampan i mitt rum och dra bort täcket. Upp och hoppa. Jag led. Klockan var nio och jag skulle tillbringa halva dagen vid ett rektangulärt långbord i ett dunkelt rum med utsikt mot en av Volvos stålgrå plåtlådor till fabriker medan jag lyssnade till prästens polskbrutna stämma. Varje lördag. Jag minns inte ett enda barn. Det enda jag minns är att jag under hemspråkslektionerna kom fram till att jag vill bli uppfinnare - för att uppfinna ett suddgummi som kunde radera människor: alltså radera bort min språklärare. Nåja katolska kyrkan. Första kommunionen är som ett förspel till konfirmation. Man är 8-9 år, man går och lyssnar på prästen under ett års tid. På dagen för själva ceremonin är alla flickor klädda i vita brudklänningar. Min var specialuppsydd efter mina mått, men ändå fyra storlekar för stor, som alla mina kläder, eftersom mamma tyckte ironiskt nog att jag skulle ha något att växa i (ironiskt eftersom hon höll mig liten så länge/inte ville se de sidor av mig som hörde till en vuxen eller gjorde mig självständig). Det enda jag egentligen minns av ceremonin, förutom att det var så förbannat kallt i kyrkan och att vi tog nattvarden och oblatbrödet smakade skit men ändå ingenting, rödvinet spottade jag ut igen i bägaren, pappa lärde mig att doppa fingrarna i vigvatten då vi steg in i den vardagsrumslika kyrkan och göra korstecknet, jag gjorde alltid fel eftersom jag var vänsterhänt, var att jag ensam kallades in till prästen som satt vid en biktstol, (jag hatade att knäböja och sjunga med i psalmerna (har de psalmer i katolska? nån jävla sång iaf)) tyckte att alla som gick dit frivilligt var korkade får utan förmåga att tänka själva (jag var åtta som sagt) fick order mjuka som den vadderade ribban på biktstolen om att knäböja. På knä med prästen framför mig (nej inget perverst, jag vet inte hur jag annars ska formulera) i vit sidenklänning fyra storlekar för stor jag undrade vad jag gjorde där Att jag verkligen begick synder. Nu skulle jag bekänna mina synder. Jag har inga, sa jag. Prästen uppmuntrade mig: Jo, klart du har synder, var inte blyg, berätta vad du gör för ont. Jag vet inte... inget... Prästen: Bekänn dina synder. Är du elak mot din lillasyster. Jag tänkte efter... Prästen: Slår du din lillasyster? Visst gör du det ibland? Ja..jag slår min lillasyster. (jag blev helt övertygad om det eftersom han upprepade det, och visst gjorde jag väl det. tror jag. min pappa brukade i alla fall uppmuntra min lillasyster att slå mig. bara slå henne, tanja, brukade han säga) Så gick det till när jag insåg att jag är skyldig. Fick jag syndernas förlåtelse? Åtta år och skulden finns fortfarande där. Tack prästen! Hallelujah. Jag ska skriva dig ett tackbrev - en hymn. Ave Maria, Avig Mira. Ameh, så du pratar... ps. Gud besvarade mina böner och gjorde mig större till slut. Så jag ska vara tacksam. Ärende: Re: Lyriskt mirakel! Och självklart menar jag inte att du alltid måste stå rak, vara stark och lyhörd. Du får också skeva, vackla, rubbas lite, vara svag i knäna överväga knäböjning. Utan att jag upphör att uppskatta dig, menar jag. Be aldrig om ursäkt för bikter så länge du inte ber om förlåtelse. Ärende: RE: Lyriskt mirakel! (Om när Mira doppade fingrarna i vigvatten och upptäckte korset på ryggen) (Avig Mira)
Från: Mira Mataija På tal om läsare, min lärare som är min handledare är jättebra på att läsa mitt manus. Jag har en handledningsgrupp som jag finner överflödig, eftersom jag känner krav på att läsa deras manus bra och det tar tid för mig eftersom jag vill gå in i det och göra en bra tolkning och har svårt för att inte gå in på detaljer, psykologi och relationer, koppla in erfarenheter gå in i karaktärerna. Det är oftast inte vad författaren vill ha. Så gruppen hade jag kunnat vara utan, tror jag. Men handledningen är bra. Jag tror att det är manus i sig, eller just berättelsen. Jag har inte ens börjat på manus, är på treatment än, och man är trött på manus innan man börjar skriva det. Skolprojektet är det skrivande jag känner minst för. Antagligen för att det är filmmanus. Kanske för att det är kopplat till skolan. Men troligare för att jag vill uttrycka mig och reflektera och laborera med språk tänja testa bilda nya ord och skriva i flöde i rytm, och därför är prosa och poesi det jag helst vill skriva. Och ORDEN jag älskar ju ORDEN formuleringarna, ordlekarna, metaforerna, bilderna, jämförelserna, inget av det ryms i ett filmmanus. Jag har lätt för att skriva flytande dialog, FÖR LÄTT, det flyter för bra, får jag alltid höra. Det är inte bra att det flyter bra, det är inte lätt att ha lätt för att skriva dialog. Film är bilder, men man kan inte skriva de bilder som kommer, det vore bra. Och det är väl egentligen likadant med prosa och poesi? Jag tenderar att skriva det som kommer. För att det är skönt att flöda. Men jag märker att jag inte skriver på samma sätt nu. Jag går mer och mer mot ett skrivande där jag tänker inte bara skriver vad som kommer. Eller lite mer ordning lite mer kaos kanske. Även om jag låter mycket vara som det är när det hamnar på papperet, trots att jag ser att det skulle bli ""bättre" av att redigeras. Ja det beror ju på vad jag skriver. Men jag har ju egentligen ingen som läser min prosa eller poesi och kanske därför jag tillåter mig och tycker att det är befriande att veta att jag kan öppna och skriva utan att någon ska tycka om det. Fast jag flödar ju över i varenda jävla mejl också. : ) Hur är läsarna i din klass? (tror du har berättat men ta det gärna igen) Ärende: Eld vill segra. Tänk vad allt kan kännas bättre efter att man skrivit till Lyra, läst Lyra, läst Boye, sovit, vaknat, diskat, lekt askugen sopa tre solroskorn från golvet (skulle annars inte rekommendera att agera Askungen som bot mot tankar), solen kastar sig mot glasrutan och söker envist ta sig in mellan persienngallrets glipor. Efter att ha lånat hem Boye bland andra härom veckan slog jag i morse runt 6- snåret upp Dikter och blev lite smått lyrisk, jag trodde inte att jag skulle uppskatta Boyes poesi så mycket som jag gjorde, tidigare har jag bara läst lite som knoppar och stygg flicka och bryt upp, bryt upp och visst är de mycket mycket bra, jag vet inte varför jag egentligen var skeptisk. Jag tror det är all användning av (Södergranska) ord som gudar och stjärnor hjärta drömmar granar pärlemorshud som inte är fel i sig men som jag upplever blir tråkigt när det överanvänds. Det fanns så många bra dikter! Jag ville i alla fall stryka under och ringa in och riva ut en massa passager. Säg, var brinner världens hjärta, Ärende: Andas vår. Hallå Lyra, jag skrämde väl inte undan dig med min nattliga ångest och tvivel? Jag har dammsugit huvudet, klippt mig, skaffat ett jobb och sopat undan mörka vrån. Promenerat, gått stavgång, köpt en bil, borstat munnen och klär mig propert. Punkterat golvets myror med min tåspets, punkter i parkett, tuggar inte på tröjan längre, och ögonen har trillat ner från taket. Igår föll det frigolit utanför fönstret. Idag är luften tom. Jag var ute och gick idag och undrar varför jag inte har gjort det på typ....ett halvår. Det luktade vår och jag hade fan nästan glömt hur det känns i kroppen, ryggen, höfterna, axlarna, armarna, när man går! Helt sjukt. Hur benen känns när de går och inte är dubbelvikta och ömma eller avdomnade på en stol. Våren. Andas in lite bilavgaser var betalningen, jag höll mig undan vägen och tog mig förbi upplysta fönster i stora trävillor (undrade hur rymliga de är att bo i) istället för de hopsvetsade radhusen i tidigare liv. En märklig syn var (och jag skojar inte) insynen i vad jag först trodde var ett kök, skåpluckor, taklampa som i kök, matbord, jag trodde jag såg någon som lagade mat, och sedan i allt detta såg taket på en bil. Jag försökte skymta en vägg mellan de båda rummen, men den fanns inte och fanns den var den osynlig. En man i oljig overall stod bredvid bilen och talade med två kvinnor som hade skåpluckorna som kuliss. Hm. Kök eller garage. Hur ser kvällsrapporten från Ön ut, hur var helgen? Ärende: RE: Eld vill segra. Ö. Söndagskväll. Jag har choklad, lugn, grönt te. Ett långt utkast till nästa blogginlägg, om tråkighet och kritik, som ska skäras i och slipas. Ett sug efter att läsa mer i Sexualitetens historia än det tiotal sidor jag tillägnade mig när jag skulle hjälpa Sofia med hennes genustenta (det gick sådär, jag blev för uppspelt och hon var pragmatisk och uttråkad) som drev mig till att låna en översiktsbok som heter "Moderna samhällsteorier" plus "Texter om de intellektuella" av Bourdieu från skolbiblioteket. Som substitut för Focault. Har upplevelser som ligger kvar som en omkonstituerande hinna kring kroppskonturerna; av närhet, omfamning, lugn och upphetsning. Gläntanden till någons tankevärld som väcker kreativ oro och rastlöshet i min egen. Nåt som känns rätt och skrämmande på samma gång. Förstelnade förståelseådror knäcks av som frusna grässtrån. Jag är skeptisk till ordet "förälskelse", skeptisk för att ett så variationsrikt och ständigt självomformande tillstånd sammanfattas och packeteras så enkelt. Samtidigt som jag är skeptisk till sådana här utläggningar, eftersom de mystifierar något som är som mest hisnande i sitt simplaste bara-varande. Kanske beror de språkliga problemen på en inlärd och vittspridd oförmåga att beröra det sexuella med ord; kanske beror det på skam som en straffande konsekvens av överskridandet av de stelnade former som parnormen erbjuder. Ett slags uttrycksmässig nollpunkt infinner sig: jag vill varken avfärda, sammanfatta eller ge uttryck för några förväntningar; eftersom det viktiga var där och kanske är hur jag bär det nu, hur toner och klanger kommer i kontakt med varandra på oväntade eller träffande sätt inom mig. "Förälskelse" är okej, "förälskad" värre, eftersom det låter som en egenskap snarare än ett tillstånd, och dessutom som något som konstituerar en alltför omfattande. Varav denna mani att föra tillbaka en allmän känslorusning och världsveckling till en enda person! Även om man kan se tydligt hur vissa sammanhang och upplevelser och berusningar introducerades av en enda, är den fortfarande bara en del av ett sammanhang. Förlåt, jag försöker inte mystifiera, bara ge uttryck för en allmän frustration i mina upprepade misslyckade försök att förhålla mig verbalt till ämnet. Men hittills känns det helt okej att inte prata om det också, även om jag uppenbarligen inte kan avhålla mig från att nämna det här och där. Berätta om dina manusrusningar och -strapatser! Berätta om isoleringens nuvarande lyckostatus. Ärende: RE: Eld vill segra. Grönt te ja, det ska lugna nerverna. Jag överdoserade det som allt annat. Kopiösa mängder, drack det istället för vatten flera liter om dagen. Till slut kunde jag inte ta en klunk utan att faktiskt må illa. Nu ersätter jag vatten med kaffe istället. Insidan ren med koffein. Jag märker att jag blir exalterad av att gå in i roller och befinna mig där när jag skriver stannar kvar mycket längre än vad texten kräver, och inte bara när jag skriver utan dröja stirra på texten, inte ens det, vara i tillståndet, inte träffa på andra för att man vill stanna kvar i känslan all rörelse rus rusning i kroppen får ansiktet att rycka mungipan alla muskler i ansiktet vibrerar inuti ett rus kroppen rusar och ändå om någon sett mig utifrån hade aldrig kunnat ana hur allt springer inuti mig flimrar skenar framåt hur jag vidgas exploderar breder ut mig hela världen i mig jag en hel värld kroppen kan omöjligt rusa ikapp med tankarna MIRA Jag förstår. LYRA Du förstår allt. MIRA Jag låter som ett cdspår som hängt sig. Jag kan bara säga att jag förstår precis, man vill inte tala om det. När jag känner mig förälskad vill jag inte tala om det som om jag gör själva känslan till ömtåligt gods som skulle falla i golvet och gå sönder sopas upp slängas bort om det lämnade mig mun också skulle lämna kroppen. Som om man berövar den nuvarande känslan sin kraft när man talar om den försöker beskriva sätta ord och när den lämnar munnen stöper om ruset eller lugnet som dröjer sig kvar den andra personen som finns kvar i cellerna i huden gör om den känslan man är i som är underbar till ett statiskt tillstånd och därmed måste leva upp till något imorgon, man plockar känslan ur ett sammanhang och gör den till en dräkt som inte får krympa, man måste var noga med att den ännu passar om veckor, månader, senare. Att göra om känslan till ett tillstånd gör mig rädd, som om jag måste se till att hålla mig statisk för att hålla kvar känslan. Stanna i den. Hindra mig själv från att växa av rädsla för att växa ur en känsla växa ifrån en människa. Som om jag lovat något och måste leva upp till den sedan för att inte: Jaha, så varför blev det inget? Vadå blev inget, det var ju underbart just då! En fantastisk dag eller vecka minut, ögonblick, man fick känna det där ruset eller uppleva det där som inte kan namnges kan vara värd mer än ett utslitet men stadigt jävla år. Varför skulle värdet sitta i omfattningen av tid, hur länge man orkar trivas eller rusa tillsammans, eller två parallellt skenade tåg med känslan som en perrong emellan, om man går runt och känner att man måste leva upp till en känsla gör man om känslan till ett krav. Om kärleken inte vore för evigt skulle livet vara värdelöst av samma anledning. När jag är förälskad tiger jag för jag tror att om jag lägger ut ett försök av att beskriva det jag känner blir det ofrånkomligen förminskat, det som känns stort för mig riskerar att reduceras eller ananlyseras eller förstoras genom att man gör en känsla till ett långvarigt projekt och flyttar in känslan i en mall som följer en dramaturgi som man sedan förväntas följa. Och om man inte klarar sig över första vändpunkt blir det ett slags misslyckande, som om det vore ett manus man inte lyckades färdigställa. Bara påbörja. Ja och som du skriver att man tillskriver en enda person vara orsaken till denna känsla! Jag har varit alldeles rusig, den frustration jag känt i tre månader över att inte kunnat påbörja manuset trots försök och isolering, under loppet av några timmar, natten innan deadline kom tjugo sidor med hela nya scener bara vips sådär helt utan att tveka, så säkra på sig själva stod de plötsligt där. Självklara. Det var så lätt. Det är vanligen så för mig: att det känns svårt innan, jag tar sats i ångesten, och sedan, ett hopp och jag landar precis rätt. Jag tänker på framtiden och vill så mycket. Jag vill lite journalistik, jag vill illustration, konst, jag vill engelska, jag vill litteratur, jag vill poesi prosa, jag vill plötsligt dramatik också, tror jag. jag vill journalistik för att det är snabbare, mer direkt, kommer ut fort. Jag vill erövra alla redskap som kan nyttjas i skrivandet. Jag vill åka till New York. Jag vill stanna i Stockholm, jag vill skriva prosa och poesi. Jag vill inte flytta till ön ens om jag skulle få visum. Jag vill bo här. Tror jag. Nu ska jag läsa och närläsa manus inför morgondagens gruppmöte.
Ärende: RE: Eld vill segra. Haha oj, jag är lite blind av all fart, text suddas ut till suddiga streck när mina tankar skenar vill fram fort jag ser inte vad jag skriver. Om kärleken vore värdelös för att den inte varar för evigt vore livet värdelöst av samma skäl. Ja även om man inte vill kalla det kärlek, ja förälskelse eller vaddetänmåvara. Kalla det förälskelse eller vad du vill skrik om det eller tig. Var i det. Det du upplever är vad det är och behöver ju inte beskrivas eller namnges förklaras. En förbifarande vind blir kanske inte ett permanent drag en bris blir kanske inte en orkan. En bris kan föra hopknycklade pappersbollar framåt, en orkan lyfter mark, men förgör. Värdet ligger kanske inte alltid i styrka? Jag vill alltid att allt ska kännas mycket mycket hela tiden för att vara värt. Att det ska vara starkt och omkullkastande vända upp och ner på världen hela tiden när världen varit omkullvält upp och ner vänd och plötsligt rätnar tror jag att känslan är borta om den planat ut. Ja jag har tänkt på, bra att du tog upp det med sammanhang, när man känner sig förälskad, hur mycket beror på övrigt sinnestillstånd, situation, tillfällighet, i vilken utsträckning tillskriver man en person vara upphov till dessa känslor och fäster sig vid personen som om man befarar att bli olycklig annars. Att man tror att lyckan springer ur en person för att den personen gjorde en lycklig när man först träffades. Och man klamrar sig fast och dessutom förväntar sig, ja kanske kräver, att den person som först gjorde en lycklig ska uppdatera detta tillstånd, mata den ursprungliga känslan med näring så att den växer inte tynar. Tror att man tappat sitt värde om man inte ständigt blir känslouppdaterad, bekräftad, att det som funnits inte försvunnit. Rädslan för att det som ursprungligen gjorde en glad ska vara borta, därför intalar sig själv att den personen ännu gör en glad, för att rättfärdiga sitt eget val av att vara kvar trycka sig intill inte lämna. Ibland: jag blir förälskad i livet, känner mig förälskad i livet och mig själv och blir förälskad i världen och förälskad i andra, och i livet igen, ja man vet inte var det börjar det bara rusar. Åh jag låter så flummig nu. ursäkta osammanhängning och säkert stavfel osv. Allt är säkert oläsligt. men jag tänkte genom text och här är den. Sov gott! <3 Ärende: ytterligheter Upplever mig märkligt öppen för oväntade värden. Banaliteter, tyst stolthet, snobbig isolation, leriga kängor och byxben, förnedring, bekvämlighet, vanvördnad inför högstämda kulturutövningar, orkeslöshet, underkastelse, fnittrande förlöjliganden, planlös vilsenhet... en mängd konkreta och tänkbara saker tränger sig upp ur gropen för förkastelse och kräver att få sin betydelse omprövad. ”Jag i trasor, skinnad och nypt, jag posören, renegaten, förrädaren och megalomanen...” läser Gombrowicz, läser Berättelsen om O i nästan ett enda streck, läser torr samhällsteori, kommer på mig själv med att törsta efter originalverk att ställa mot de kliande referenserna till Weber, Nietzsche, Focault, Bataille, Barthes... travar omkring i biblioteket bara för att bli förnärmad över det bristande utbudet. Klättrar av ren frustration över de invanda gångvägarna in i en till hälften snötäckt och till hälften mycket lerig kohage, lyssnar på Lightspeed Champion och promenadminnessteg från Skogås förortsmiljö deltar därmed i strövtåget, klara upplevelseminnen som inte behöver refereras till en dag eller en plats eller en person, bara plötsligt återuppdykande förnimmelser av någon jag uppenbarligen inte längre är. Märkvärdigt öppen för något nytt. Ser upp från min ensamma lunchtallrik och reflekterar inte ens i vanlig ordning över min position bland de andra sammanhangen, glömmer lyckligt att tänka på hur de andra ser mig och om medvetenheten föresvävar mig bleknar den nästan genast som något ovidkommande. Alla från klassen är borta på påsklov, jag undviker allt annat potentiellt sällskap med blicken av ren snobbism och ointresse. Ser upp från ”Moderna samhällsteorier” bredvid lunchtallriken med ett ironiskt ifrågasättande småleende på läpparna, finner mig själv grubbla över vad mina egentliga värden i så fall är. En fras från Deltagarkultur klingar vagt upp ur minnet, jag kollar upp den, det står: Deltagande, närvaro, rörelse. VÅRA KROPPARS OCH SINNENS FULLA BRUK. Jag har inte råd att förslösa någonting på bedövning eller lindring av sådant som egentligen är intressant, sådant som är rörelse jag kan leva genom, sådant som är sinnesnärvaro i dess fulla mening av hjärta och hjärna. Men inte i min gamla värdedefinition av intensitet; nej, det är fråga om nåt mer nyanserat och mindre mätbart. Ytterst subjektivt men samtidigt ständigt sammanlänkat med mina omgivande omständigheter. Jag vill uppleva uttråkning, upphetsning, frustrerande isolation, vindlande klar redlighet, flit och frenesi, dåsig avslappning. Allt egentligen, smärta också, sorg;men jag vill klara att parera det på mitt sätt. Här dyker problemen med att formulera mig upp igen, och det är bra – det betyder att nåt har rörts om och att mina gamla uttrycksformer för vad jag vill inte längre räcker till. Jag vill inte: ångest, låsning, kramp, tvingande psysiska tillstånd som klättrar in i kroppen och blir andnöd och hjärtklappning. Jag vill inte mätas efter allmänna mått... jag kan inte säga det här på något annat sätt, men det är något organiskt, växande, Boyevitalt, ett personligt måste. Men det måste inte heller kunna uttryckas med något generellt och omfattande – snarare finner jag ännu ett värde i att det inte kan slås till marken och bojas av ord. För ord produceras ändå. Jag tror att det handlar om ett nytt politiskt uppvaknande; att litteraturen är alldeles för konservativ för man ska kunna göra skillnad utan att knäcka dess gränser. Poetidentiteten är liksom erövrad, jag känner mig redan trygg och stark i den och har nästan råd att göra avkall på den för att titta med andra, lite snedvridna ögon efter vilken position jag kan inta för att få mest utlopp för min sprängande praktik. Deltagarkultur! Jag vill alla former av rörelse där man rör och rör upp varandra, de finns nästan inte i litteraturen, jag vill hitta dem. Jag vill syssla med MAKT lika mycket som TEXT. Jag vill inte bli en stel posör: jag vill bli en rörlig, allvarligt clownlik och akrobatisk posör som ständigt gäckar och omstimulerar betraktarens ögon med sina nya positioner. Som uppmanar betraktaren att skutta ned i manegen och skita ned kläder och händer och ansikte och hår med sågspån. Våra mail har nästan manifestkaraktär. Befriande, eftersom de ständigt, nå, åtminstone fortfarande, står öppna för retrospektiva redigeringar och tilläggskommentarer, strykningar och vidareutvecklingar, ingripanden och motsättningar. Jag älskar det. Jag tänkte på de löpande anteckningarna som form idag, på work in progress, mest på ett känslomässigt lyckligt sätt, men också något i stil med att man som tydligast släpar in tid och rum i dagböcker och brev, eftersom de (ofta) står öppna utan den tydligt sammanhållna karaktär som andra textprojekt hela tiden tenderar att ha. De blir liksom brokiga, sårkantade, avbrutna, utslängda, oslutna. Jag älskar det. Jag tänker på hur tidpunkten alltid skrivs in i läsningen av mail – att jag redan innan jag öppnat mailet kan känna din nattliga frenesi osa. Det är fascinerande. Vad är det för roller du går in i när du skriver? Jag och Rikard har ett heteronymiskt brevprojekt parallellt med vår vanliga brevväxling; två olika karaktärer som korresponderar med varandra helt oberoende av oss. Det är så lekfullt och tacksamt; jag svävade ut i dekadensromantik över kaffet idag. Initierade det i höstas för att se om jag kunde och ville skriva (prosa) i roll; om jag kunde draga in i en manlig skrivröst och vad som i så fall skulle hända. Det är så härligt och rätt äckligt på samma gång: benägenheten att ursäkta mig själv och ta hänsyn till adressaten krymper med raketfart så snart jag går in i Tom Lundvall. <3 redigera texten | ||