| × | ||
|
Detta är en essä om skuldkänslan hos Simone de Beauvoir. Jag har såna sockar som folk hade ca 2002 på sommaren, obs inte tåstrumpor i luddigt material, det var vintern, menar såna korta som inte syns i skorna, vet ej vad dom heter, dom syns ändå i skorna och det syns mig som fult. Jag heter Anna och detta är en dag i Verkligheten. Zlatans päls är tufsig pga det tär mycket på orken att föda, det är svårt att orka hålla allt på samma nivå efteråt, det är svårt at ta hand om alla barnen, alla delar av kroppen som nu är utanför kroppen, allt som skaver inuti och mot huden. Min telefon är av berlinsk hipstermodell, menar jag, andra kanske inte fattar vad jag menar. Jag har en tröja från Norsholms Ryttarförening som jag haft i över 13 år: DETTA ÄR KVALITET. Definiera kvalitet. Det som inte är temporärt, det som inte är kvantitet, det som inte är dåligt. Zlatans tassar trampar i knäet, mot lårens framsida, känns som blåmärken, när dom inser att Zlatan har en fitta skrattar dom, dom kan bara prata om Zlatan, jag älskar Zlatan, jag älskar Zlatans historia, jag älskar att älska Zlatan. Detta är ett mejl som är en jobbansökan om en administrationstjänst, att vara noggrann, systematisk, ha vana av internet och sociala medier, hålla kontakten med kursdeltagare via mejl, brev och telefon, samt vara allmänt trevlig. ”Jag har länge tänkt att jag betalat min frihet med hennes död.” Zlatans ägare skrämmer mig pga han är ett barn med ett konstant surt uttryck i ansiktet. Ägandet av andras kroppar kan inte fortsätta. Inte dom sura i huvudet. ”På natten har jag ofta sett henne framför mig, gulblek i ansiktet under en rosafärgad hatt och hon riktade en förebrående blick på mig.” Sida 351. Detta är en dagboksanteckning från Anna. Jag skriver Zlatans namn på samhällskunskapen. Zlatan skriver historia. Vi har en relation pga: Jag har virkat dig. Zlatan slickar sina ungar, jag tänker på: Att slicka sina sår. En dag står hon framför kursdeltagarna och gråter. Hon säger: Nu är alla döda. På Zlatans begravning ska dom spela. |
||