× | ||
höghuskranium Höghusen vrider och Vänder sig mot varandra härute i natten, Ganska blinda, Bara några av deras ögon tända tv-skärmars utstrålade blå ihåliga ljusrum Det blinkar till ibland, balkonger tysta Tomma raka Hålen gapar öppna i Akilles hälar tömmer oss på värme sakta Några få stressade själar skyndar sig För att få komma in, och skydd från den stora nattens grymma rymd Vi bär omkring flinande kranium över Armarna, nackarna ryggar märkta med rosor, blomblad, fåglar tecken Taggtråd och det kristna korset som Hans son blödde på städerna är stora människorna små, Vi har antecknat våra personnummer på huden, barnens namn som vi var rädda för att glömma bort dem någonstans, Djupare ner under Huden här bär många här på ärr, från eldar som härjade, från svåra strider, hårda tider i hårda städer Folket väntar på tåget som ska ta dem ifrån här, Höghusen i orten spottar ut och sväljer dem igen Småsyskonen sover så gott de kan i regnet lampan tänd och hur mycket du än vill kan du inte göra mycket för att hjälpa dem Visslande sociopater springer spetsigt, klyver tystnaden hinner med bussen hem Rödljus jag stannar på samma övergångsställe år ut och år in på stranden vid floden av ljusen Bilarna vår tids änglar de kan ta med dig till himlen så lätt, precis som de tog Martin Vissa dagar vill jag skära ut hjärtat ur bröstet, ge det till en bättre behövande, för det slår så hårt att det seriöst skrämmer mig fast jag hade ingen kärlek länge, ingen tro, jävligt lite hopp och inte mycket nu heller, utom ett som hoppas att ingen av er glömmer mig |