Höghusen vrider och

Vänder sig

mot varandra

härute

i natten,

Ganska blinda,

Bara några av deras ögon

tända tv-skärmars utstrålade

blå ihåliga ljusrum Det blinkar

till ibland, balkonger tysta

Tomma raka

Hålen gapar öppna

i Akilles hälar

tömmer oss på värme

sakta

Några få stressade själar

skyndar sig

För att

få komma in, och

skydd från den stora nattens

grymma rymd

Vi bär omkring

flinande kranium

över Armarna,

nackarna ryggar märkta med

rosor, blomblad, fåglar tecken

Taggtråd

och det

kristna korset som

Hans son blödde på

städerna är stora

människorna små,

Vi har antecknat våra

personnummer på huden, barnens namn

som vi var rädda för att

glömma bort dem någonstans,

Djupare ner under

Huden här

bär många här

på ärr, från

eldar som härjade, från svåra strider, hårda tider

i hårda städer

Folket väntar

på tåget

som ska ta dem

ifrån här, Höghusen i orten

spottar ut

och sväljer dem igen

Småsyskonen

sover så gott de kan

i regnet

lampan tänd

och hur mycket du än vill

kan du inte göra

mycket för att hjälpa dem

Visslande sociopater

springer spetsigt,

klyver

tystnaden

hinner med bussen

hem

Rödljus jag

stannar

på samma övergångsställe

år ut

och år in

på stranden vid floden

av ljusen Bilarna vår tids änglar

de kan

ta med dig

till himlen så lätt,

precis

som de tog Martin

Vissa dagar vill jag skära

ut hjärtat ur bröstet,

ge det

till en bättre

behövande, för

det slår

så hårt att det

seriöst

skrämmer mig

fast jag hade ingen kärlek

länge, ingen tro, jävligt lite

hopp och inte mycket

nu heller,

utom ett

som hoppas

att ingen av er

glömmer mig