alma

Svärmors öga

Svärmor ville bjuda hem dig på saft. Hon hade målat sina naglar och filat dem framför matlagningsprogram hela förmiddagen. Hon hade gjort hela rutinen. Tidningspapper på vardagsrumsbordet. Tryckt ner nagelbanden till smärtgränsen och med ett leende riktat blicken i taket och spänt tårna i en båge mot parkettgolvet. En för lång stund fastnat med blicken på MatNiklas kroppspulsåder och hans varsamma handlag med kniven. Torkat en tunn salivsträng från hakan för att sedan börja med handkrämen.

På min begäran hade du inte besökt henne på länge. Jag tror inte att någon hade det, egentligen. Hon satt där ute i förorten, med blått teveljus darrande på väggarna och nervöst tuggande käkar. Trummade sina fingrar mot låren. Sällan smekte hon självläkande sig så som äldre människor kan göra helt omedvetet. Det här var ett plågsamt och otåligt trummande. Otillfredsställt. Jag kände igen det, men ville aldrig berätta för dig varifrån.

Vi var på vandringssemester ett par år tidigare, du och jag. Du var febersjuk några dagar. Yrade om hur alla du kände dog. Svettades och frös om vartannat, grät över det eviga livets obefintlighet. Jag gick ut på egen hand en dag när dimman skingrat sig och det var några timmar kvar till skymning. Det dröjde en knapp skogskamp innan ett frustande ljud drog till sig min uppmärksamhet. Det var nära och hördes stötvis. Varje gång läckte jag en droppe i mina underkläder. Det var så kallt att jag inte hade förmått mig till att klä av mig och kissa, trots att jag verkligen behövde.

Jag gick i ljudets riktning tills en enorm kroppshydda uppenbarade sig bakom en trädstam som var siamesiskt sammanväxt med en annan. Den strävhåriga kroppen höjde och sänkte sig i takt med ett gurgel. När jag stod alldeles bakom den såg jag hur det rann blod och kletig substans ur ett skotthål i huvudet. Det var en fälld muskulös tjur som låg där och kved. Jag stod länge och betraktade den utan att våga mig in i synfältet. Den skrapade med hoven i marken och detsamma med ett av sina horn som djupare grävdes ner i jorden. Flugor surrade kring såret i bakhuvudet.

Svärmors stora testiklar skymtade fram emellan bakbenen och det såg blött ut däromkring i pälsen, liksom på marken då hon troligen kissat okontrollerat av smärta. Tanken gjorde att min blåsa kändes mer full nu än den egentligen var. Jag plockade upp en pinne från marken och gick närmare henne, men fortfarande inte nära ögonen. Ibland såg jag hur ögongloben blänkte till på ena huvudsidan. Då skiftade jag genast position. Hennes spetsigt filade naglar trummade sig upp och ner från jordskorpan. De var rödlackerade men med gravt avflagnade partier. Jag tänkte på hur ensam hon var och hur mycket tid hon spenderade med att vårda sina händer i brist på annat att vårda, i brist på annat att smörja, i brist på annat att fila, annat att riva, annat att hacka, annat att skiva.

Jag gjorde pinnen så vass som möjligt innan jag skruvade den rakt in i svärmors öppna sår. Den väldiga kroppshyddan skälvde till då jag högg och högg i såret så att det vidgades till en mindre knytnäves storlek. Mellan små glädjeskutt vispade jag runt kletet i såret då jag plötsligt mötte hennes stora öga. Jag avlägsnade pinnen från bakhuvudet och började piska på hennes kropp istället, samtidigt som jag betraktade tårar grumla hennes blick.

Du förberedde dig i dagar för mötet. Hon skulle inte kunna anmärka på något. Såkallad hel och ren. Inga fettränder under naglarna. Inte för långa. Inte nerbitna. Kläder doftandes havsbris. Strykt, pressad och stärkt skjorta. Putsade skor. Omklackade till och med.

Du köpte en ny kokbok från en av tevekockarna. En med mycket utfyllande text mellan recepten för du visste att det var det som intresserade henne mest. Deras privatliv. Jag vägrade följa med. Du var förstående. Bara det att hon skulle bjuda på saft. Vad fan skulle det betyda?

Ytterdörren står öppen och hon skriker dovt att du ska stiga på. Hon står halvvägs inne i ett skafferi i köket. Huvudet och överkroppen är dolda och buken, höften och benen är utanför. Febrilt letar hon efter något. Det dröjer med säkerhet två minuter eller mer innan hon visar sitt ansikte för dig. Och det är värre än du kunde tänka dig.

-Heeej lilla älsklingen!

-Ehh, hej mamma.

-Men så du ser ut! Hänga med axlarna sådära!

-Men... vad har du gjort där? På kinden?

Äh, strunt. Hur ser du ut nu, få se på han. Vad har han fått tag på den dära trasan, är det flicka din? Hon har smak hon. Jag skulle följa med dig nån gång, så det blev lite fason.

Jag går om du ska hålla på sådär, vafan är det på din kind? Ser inte klokt ut. Får se..

Rör mig inte! Så, sätt dig nu ska du få lite av pappas hemlagade saft.

Pappas? Allvarligt? Vänd på huvet så jag får se.

Rör mig inte säger jag! Se va jag hitta. Va glad han blitt om han vetat att vi drack den och tänkte på han va.

Jag dricker inte det där fattar du väl. Har väl jäst och möglat och allt möjligt. Häll ut skiten. Har du varit hos läkaren med det där?

Skitonge! Hälla ut! Det var det värsta jag hört! Sånt här blir bara finare med åren, om pappa hörde dig onge!

Tur att han inte gör det då. Ta bort den, jag vill inte ha säger jag. Kan jag få se på det, vad är det för nåt? Är det infekterat?

Nä nu få han ta och ge sig ongjävel!

När svärmor vänder kinden mot dig den här gången öppnas såret som en mun med tänder och allt. Ur den flyger en loska i din riktning. Med sina naglar hjälper hon själv till att öppna munnen på kinden så stor som möjligt. Medan hon blickar ut genom köksfönstret är den andra munnen riktad mot dig. Långsamt formas upphackade ord och meningar. Allt du kan göra är att sitta still och lyssna.

Oren-a dibarn, vik häd-an. Törst-ar evigt efter mitt bröst. Du har varit motsträv-ig, en plåg-a, en smädelse. Ingen lindring, jämm-er och jämm-er och bedrövelse. Jag SPÄRR-AR UPP MUNN-EN MOT DIG, bit-er samman tänder-na. Det finns ingen förskoning. Du unn- ar inte mitt öga någon ro, det FLYT-ER I TÅR-AR. DIN STYGGELSE, jag skulle kokat dig som barn.

Svärmor har under perioder betett sig mycket märkligt. Det är inte många som kan vittna om vad som sker i hennes liv, men desto fler som kan vittna om konsekvenserna. Strax efter att vi träffats berättade du för mig om hur hon försökt dränka dig på din åttaårsdag. Det var tradition i er familj att ta ett födelsedagsbad på morgonen. Det var bara du och hon. Din pappa sov eller var bortrest. Din yngre syster hade dött ett år tidigare. Du berättade hur hon kunde skrämma dig ibland. Det var något med blicken. Men det kunde vända lika snabbt. Hennes naglar hade rivit sår i din hud under brottningen i badkaret. Dina tunna armar blödde och färgade vattnet gulaktigt. Du förstod inte vad som hände, förnekade det lång tid efteråt.

Jag har sett svärmor på helt oväntade platser. Inte heller det har jag berättat för dig. Kanske för att jag har haft svårt för att förstå det själv också. Ofta då jag befunnit mig utanför stadskärnan. Ibland har jag turen att få åka med någon som har bil. Ut i skogen, ut på landet, ut bland träden, ut på åkern, ut till vattnet, ut på stranden, ut till havet, klippor, luften, fåglar, sillar, stenbrott, grillar. Jag har också tagit miste någon gång, för att snabbt förebrå mig själv för misstaget. Få är så stora i volym som svärmor. Ingen annan jag känner, eller har känt faktiskt. Hon är dock inte fläckig som de gamla kan vara, hon är mörk i skinnet och har kraftig benstomme. Nacken är rejäl, bred. Även ryggtavlan. De tillfällen jag träffat henne utan dig har jag överhuvudtaget inte förstått henne. Tyvärr föredrar jag nästan det framför då jag förstår vad hon säger.

GE AKT för din furstinna, bittert kämpar jag i fångenskap, mina suck-ar få ingen ro, mina vedermödor dryp-er av orenhet utifrån, värld-en fläck-ar mitt anseende, JAG LID-ER NÖD FÖR INGENS NYTTA, tigg-er om frihet med ett skrapande ok bak-om mig, ge akt för pest-en, för de bortdrivna horn-en, under-gången vet inga gräns- er.

Medan ni sitter här och tittar på oss. Medan ni tror att ni befinner er på tryggt avstånd ifrån flisan i min systers öga skall även era ögon öppnas tillslut. Allas ögon blickar efter er. Vila sätesmusklerna mot underlaget, lägg era händer i knäet, knäpp dem om ni känner för det, be en bön för syster. Be för broder om ni har någon. Jag lyfter mina ögon, jag har inga fötter, jag känner dem inte. Saliga är era ögon som ser. Vik era kroppar, vik dem i en bön med allt ni har, vänta på skottet i pannan, vänta på piskrappen över ryggen, vänta på MatNiklas blad över halsen. Mina ögon har skådat frälsningen.

Det har hänt att jag vaknat mitt i natten. Det har hänt att jag vaknat i frånvaron av sömn, i brist på sömnrelaterade ljud, sett att du legat med öppna ögon, stirrande blick, tom. Det har fått mig att tänka på att du är hennes son. Tjurens avkomma, en invalid, en spetälsk. Jag har avlägsnat mig, vänt mig bort ifrån dig, känt rysningar igenom kroppen, kramat kudden hårt. Känslan har alltid försvunnit på morgonen. I ljuset är du min make. I ljuset älskar jag dig. I ljuset finns inget på din hud som skvallrar om hennes slemhinnor med vidgade blodkärl. I ljuset står du separerad från moderkakan. Det gör mig lugn. Nästan ända fram till kvällen.

Du sitter stel och sned som ett utbrunnet stearinljus på pinnstolen i köket. Överarmen har påbörjat en vinkel ut ifrån överkroppen som fortsätter i underarmens motsvarande vinkel tillbaka in mot höften. Det hela mynnar ut i fingrarnas krampaktiga grepp om ingenting. Munnen halvöppen för att under svärmors harang bli sammanbiten och skrynklig. När hon tystnar och hennes fingrar motvilligt släppt taget om den upprivna munnen på kinden är allt som återstår andning. Munnen drar ihop sig till det svullnade sår som det från början sett ut som. Du håller fortfarande andan med ett tillbakadraget ansikte som ger dig en märkbar dubbelhaka. Svärmor står oförändrad med sin blick riktad ut genom fönstret och kinden vänd mot dig. Hon andas igenom kinden. De tidigare upprivna flikarna fladdrar till av luften som tvingas in och ut genom köttet. Det låter sjukligt, som respiratorandning. Du stiger upp ur din dvala, utan att se på henne eller tala till henne. Du går och lyfter på telefonluren i hallen, ringer efter en ambulans.

Vik kroppen. Vik den i en bön. Jag har inga fötter, känner dem inte. Hej jag heter. Fast det spelar ingen roll. Jag söker. Fast det vet jag inte. Jag har en mamma. Hon. Jag är hos henne nu. Hon mår inte så bra. Det vet jag inte. Hon är vid medvetande. Tror jag. Hon tittar ut genom fönstret. Ja. Hon. Ja. Hon pratar konstigt. Osammanhängande. Det vet jag inte. Ja. Hon är aggressiv. Ja. 67. Nej hon är ensam. Änka. Det vet jag inte. Okej. Okej. Okej. Ja. Okej. Bra. Va sa du. Okej. Pilstadsgatan 38. Tredje våningen. Ja. Tack. Jag lyfter mina saliga ögon. Ber en bön. Väntar. Väntar på skottet. Väntar på piskan. Min kropp splittras som stelnad stearin. Armen faller till golvet. Går i två delar. Luktar konstigt.

När jag fick samtalet förstod jag att hela grannskapet hade blivit engagerade i saken. Alla med en egenhändigt komponerad version av händelsen. Någon menade att de två försökt ta livet av varandra, mor och son. Vilken tragedi. Andra menade att sonen slagit den stackars kvinnan. Och så nära inpå. Otäckt var det. Fruktansvärt. Det går inte att lita på någon. Det fanns också varianter som beskrev svärmor som en galen kvinna som kunde komma med högst olämpliga påhopp. Det var alls ingen chock att hon attackerat sin egen son som bara försökt hjälpa henne. Vilken tragedi det var. Men väntat också, jadå.

De vårdades på olika avdelningar. Svärmor hamnade i psykiatrin och du, trots aldrig tidigare symptom på allvarlig ohälsa, hos neurologen. Det var en olustig känsla jag gick omkring med. Jag höll den hårt i handen. Delade den inte med någon. Det var bristen på svar och det ologiska i hela situationen. Det var det kusliga faktum att de drabbats samtidigt. Bandet mellan dem. Det fruktade bandet. Det jag vill trasa sönder i små obetydliga remsor och trådar.

-Kan du säga att du aldrig önskat livet ur mig?

Hon står rakt över dig i hallen. Du ser henne från den sidan där kinden är som du minns din mors, utan ett onaturligt gap i mitten. Hon pratar genom munnen. Du kan inte svara henne. Fast du försöker. Kanske att det kommer ut något ord, eller ljud. Fast du är inte säker. Hon böjer sig och du kan inte se hennes ansikte längre. Du kan bara se mörkret som sänker sig över dig. Det sista du minns är ett vansinnigt ljud som från en avgrund alldeles intill ditt öra. Det måste vara i trapphuset. Vad sysslar dom med därute?

När jag klev ur duschen ett par dagar senare fann jag blåmärken på min kropp. Jag torkade först det ena benet med start vid foten, och sedan det andra. Varje gång jag nådde höften framträdde mer eller mindre färska blåmärken som gick från djupt blå eller lila i färgen till både grönt och gult i konturerna. Jag kunde omöjligt förstå hur de hamnat där. Men det dröjde innan du fick komma hem. Det dröjde ett otal kvällar ensam framför teven. Jag låg ner och tuggade på hörnet av soffkudden. Jag satt upp och sköt bordet framför mig och drog det tillbaka till mig med fötterna. Jag stod på knä och välte först hela kroppen åt höger, över platsen som vanligtvis var din. Sedan åt vänster. Då slog jag huvudet i armstödet. Det gjorde mig inget. Jag låg längst uppe på ryggstödet och balanserade vikten av min kropp helt rätt för att inte hela soffan skulle välta. Jag önskade ibland att den skulle det. Att hela den tunga soffan skulle hamna över mig så att jag i fortsättningen varken kunde svara i telefon eller åka för att besöka dig. Men istället för att låta soffan fängsla mig började jag se på matlagningsprogrammen. Per Morbergs frenesi, Per Morbergs svett, Per Morbergs buk, Per Morbergs mise-en-place upptog mina dagar. När du väl var hemkommen igen hade det gått så långt att allt jag ville var att ligga uppstyckad på hans skärbräda, drypandes. Hans kraftiga händer kring blottlagda muskler, fett och senor. Hans knivblad glida igenom mig med ett utdraget stön.

Du var svag. Du tittade på mig men registrerade mig inte. Jag plågades i en reklampaus, skrattade ibland men vred mig mest av avsky. Även skratten vittnade om ett ogillande. Något som var helt nytt för mig egentligen. De var hånande, inte roade. Äntligen började det igen. Per Morbergs dotters röst, jag utgick från att den var autentisk. När du försökte prata med mig intresserade du mig inte. Vad du hade att säga intresserade mig inte.

Du blev tillslut glad över att vara hemma, hade inte lyssnat på musik på länge, sa du. Satte på vår låt, den ironiska av dem. Den som skulle sammanlänka oss som individer till en enhet, likt dig och hon. Jojosnöret mellan du som tyngden, du med viljan att involvera dig kontra oviljan och abjektionen, bortstötandet av henne. Hon som med långfingret styr, trycker ner och omväxlande fångar upp dig. Du förlorade, du borttappade. Det går allt att styra var du går, gör och hur du representerar dig. Låten skänkte mig ingen ro, den handlade inte längre om oss.

Om du gör det gott är du snabbt i hennes hand, värmd och omfamnad, trygg. Behöver aldrig vara någon annanstans. Behöver aldrig någon annan utöver henne. Du finns i hennes livslinjer, i hennes ådror, i hennes svett, i hennes torrhet, i hennes lotion, i hennes porer, i hennes kramp.

Om du gör det ont vänds ondskan i sin tur mot dig. I ett avstånd, i ett kast metervis från hennes kroppskonturer för att inte ta tillbaka dig igen. Inte godta dig. Genom att fortsätta i evighet att skjuta dig bort bort bort i pustar av ryck och extas.

Kom, låt oss lyfta våra ögon från skärmen. Gå utanför vår boning, skuggan är god under eken. Våra skepnader tillåts bli kreatur där. Förda i bet blir våra döttrar skökor. Munnens tal delar ut hugg, dräper och demolerar sin omgivning. Vi måste gå vår väg för att behålla någon sans, vi lider det vi har förtjänat. På bergens toppar bärs dina offer fram, hackade och skurna över kropparna. Vi söker recepten i deras ansikten.

Malin Garptoft