1.
Språket uppfinner sig självt för att kunna
vila i mjuka människomunnar, dessa
platser med optimal medeltemperatur,
luftfuktighet, bakterieflora, glansiga röda
ytor. Språket vilar gärna på tungan,
språket älskar kefir, språket badar gärna i
det vita. Språket älskar glidningen
mellan svart och vitt, att släpa sig genom
gråskalor, betydelselösa utanför sina
intensiva skillnaders manifestation i
språket.

2.
En vanlig människa ser inte skillnad på
äggskalsvitt och off-white förrän orden
finns där med svart skrift under
provlapparna. Den ryska himlen är blå
på flera olika sätt. Du kan inte tänka på
något utan ord. Du kan inte tänka på ord
utan en värld. På sätt och vis är
föremålen färglösa. På sätt och vis kan vi
säga mycket lite om färger.

3.
Nej, det här duger inte: om jag endast
kan tala om språket bör jag tiga, det är
bara det att jag har tappat bort mina
utopier och plötsligt finns bara den
aktuella världen, de befintliga
utrymmena och de härvarande platserna
kvar och de är mycket för små för mig
och jag kvävs lätt i detta skrymsle, jag
kvävs lätt som fiskar på land, som
vildänder på havsbottnar, om en
jakthund kommer och räddar mig till en
iskall lägenhet, ännu en trist verklighet,
önskar jag bli besparad denna
fortsättning.

4.
Respiration: process där energi skapas
från näring. Inspiration: någonting blåser
liv i mig. Annihilation: process
varigenom en fundamental partikel vid
kollision med sin antipartikel förintas
och övergår i andra former av energi


(tillintetgörelse)

5.
En anka kvackar runt på scenen (det är
en and, en vildand!) till synes utan mål
eller syfte med sina rörelser och
riktningar, fjädrarna glänser av olja, en
anka blir aldrig på riktigt blöt.
Hedvig kommer in från höger, ser ankan,
beordrar den att stanna genom att sätta
upp handen i luften, ankan (jag menar
vildanden) fortsätter att vagga runt.

Hedvig: Stanna sa jag. Du är min, du är min vildand.
Vildanden: Jag är ledsen att säga det men
jag är inte din. Jag är inte heller du och
jag är inte heller en metafor, möjligtvis
är jag en symbol som startar
associationskedjor vars slut vi bara kan
ana genom att läsa många böcker men nu
står vi här på scenen och ska inte
överskatta publiken. Du måste hålla reda
på dina pronomen och objekt. Vet du ens
vad kopula är? Det här kommer att sluta
illa för någon av oss.

Hedvig går fram till byrån, plockar upp en revolver.

Hedvig (högt för sig själv): Är det här rekvisita?

Hedvig ställer sig bredbent, siktar mot
ankan och pressar in avtryckaren med
ett stadigt tvåhandsgrepp. En kula
avfyras och ankan, jag menar anden, jag
menar vildanden, dör omedelbart.

Hedvig (betraktande den döda fågeln):
Det där var tråkigt. Nu äger jag
ingenting i den här världen. Och den
som inte äger någonting är ägd av alla,
den har ingen att utöva makt eller
vårdnad över. Det kan jag absolut inte
stå ut med. Nu vill jag också besöka
havets botten.

Hedvig skjuter sig själv i huvudet.

Ridå.

6.
Det enda sättet att göra sig fri från
världen är att vägra den till hundra
procent, att bli autonom, på riktigt
självförsörjande, ett slutet system, vilket
i slutändan innebär att sluta inta föda
från annan källa än sin egen kropp. En
hypotetisk fråga som uppstår är om det
vore tillåtet att äta svampar och alger
som växer på den egna kroppen. Rent
teoretiskt borde man kunna leva i en
sådan symbios, det finns några praktiska
problem men vilka hinder för teknisk
utveckling har inte människan
överkommit genom historien?
Människan är otroligt begåvad i
häcklöpning. Men det är förstås ännu
enklare om man är en växt, en så kallad
autotrof. Det är mycket få människor
som kan leva på vatten och solsken. Om
nu vatten och solsken anses vara
godkända energikällor. Vissa menar att
det är okej att äta fallfrukt. Andra menar
att de kan höra plommonen skrika.

7.
Någon skriver att de olika språken
uppkom för att dölja stammens
hemligheter: språket som skenmanöver,
en attrapp.

Någon annan skriver (indignerat): att
ordet ska förmedla något utanför sig
självt, det är den språkliga andens
verkliga syndafall.

Ytterligare någon skriver: Steget från
ickespråk till språk är ett språng, och jag
ser framför mig hur filosofer i
höftskynken kastar sig ut från träden,
försöker greppa lianer, glider och får
friktionsskador på händerna.

8.
Låt oss sniffa sågspån tillsammans, låt
oss inhalera röksvampssporer och lägga
oss i gyttjan och bara ligga stilla där
mycket länge medan universum och
humlorna fortsätter att vibrera som de
alltid gjort. Om vi undersöker
materialen, om vi slutar förutsätta saker,
om vi på ett omöjligt sätt uppfinner en
ny sorts näring, om du lägger ett ord i
min stumhets sänka, om skogarna växer
längs med sidorna, om min mun hamnar
i den djupa skuggan, vad kan då inte gro
i oss?

9.

10.
En dag annihilerade språket sig självt för
att slippa ansvaret, det var en sorglig
historia, ingen har skrivit ned den och
därför är kronologin svår att greppa. Ren
energi uppstod! Några ögonblick av
absolut, härlig tystnad och fågelsång och
alla träden stod kvar de bara stod där och
dög och förverkligade inte sin
papperspotential en enda gång. Sedan
uppfann språket sig självt igen i några
runda vokaler, några framhostade
konsonanter, skriften inspirerades av
insektsgnag i döende trädstammar och
sedan var det kört. Myror började bära
ord från plats a till plats b. Den språkliga
vildanden återupptog sitt fristående
syndafall fast den materiella vildanden är
förmultnad sedan länge. Har blivit en en
tanig björk, förmodligen brännässlor.

11.
Om man googlar på ”vildand” är de
första träffarna recept, exempelvis
”Vildandsbröst i chokladsås med färska
fikon, kokta sockerärter,
skogschampinjoner och sparrispotatis”.
Att vildänder är vilda, i motsats till
vanliga änder, det vill säga ankor, verkar
spela mycket liten roll för deras telos.