frågor jag ville ställa till gud eller svenska akademien:
vad är det som går av när man
håller av någon
får man gå in i dörrar eller
igenom väggen

har inte det här varit
den jobbigaste helgen
i ditt liv?
har inte det här varit
det jobbigaste året
i ditt liv?
har inte det här varit
det jobbigaste livet

Dagens nyheter:
jag skiter i christer fuglesang
man behöver inte ett rymdskepp för att uppleva något
ofattbart mörkt & kallt & stort

i kväll är jag
som jag var
när jag var
annorlunda

är mer intresserad av värme:
knän smälter,
bröstben smälter och
droppar ned längs kroppen
pölar av bly i skorna
allt stelnar
    (och de frågar, undrar, varför kan hon inte gå riktigt)

så jag undrar om jag borde fråga eller om jag
egentligen redan vet
borde jag prata eller borde jag
vara tyst borde jag satsa eller
låta det vara är det värt det är det
för avlägset är jag
ensam eller inte och
för all del jag
tror att jag
svävar

du ligger och trevar med fingertoppar i sårkanten
det blir blod- och vardagar
ett fängelse blir det först när fångvaktaren börjar se på dig som nåt annat än en människa
”partner” kanske

hur kan man färglägga världen utan att måla in sig i ett hörn

alla dessa
kanter som stoppade mig alla
dessa människor som
grät för mig
alla förblindande
tankar och
alla dessa ord
allt som kretsade kring mig
allt som
jag aldrig sparade alla
liknelser alla hemligheter och
vad jag aldrig blev kan aldrig
jämföras
hennes lena ord
taggar i mitt hjärta

tvåtusensju problematiska infallsvinklar till mitt sociala kön
hejdå hår
hejdå kontroll
dags att snöpa tentaklerna
det sörplande ljudet när sugkopparna släpper taget om sitt byte
ursäkterna försvinner i ett moln av bläck

jag
är vaken längre än mina föräldrar tillåter och
fnissar sådär
förtjust och
rebelliskt
för mig själv på mitt rum
ha ha
där lurade jag er allt på
en halvtimme till av mitt liv

jag är fascinerad av min vuxenkropp som ett barn av sin nya leksak
vet att den kommer att slitas åldras vara omodern till nästa jul
den kunskapen är inte närvarande i leken

i brist på annat ännu en
123-dikt det är som
smaken av metall som
en simtur i kloaken jag
gick vilse i mitt
rum inatt mina
väggar har en tendens att
ändra form när ljuset släcks okej
såhär;
hon hade pojkvän jag
var förlorad och han
svarade aldrig
när jag ringde

bakomljusförd av subkulturer
och utseende mitt eget icke-existerande
jamen försök själv finna översikt här
bakbunden av stunden och hindrad från
det stora sammanhanget
det stora sammanhanget
är ändå en utopisk vision eller mänsklig
konstruktion slutsats avsats:
härifrån slutar vi tänka
hoppar istället

jag: och när jag stänger dom? och när jag stänger mig i dom?
och när jag stöter bort dig, när jag behöver dig som mest?
och när jag stänger dom? och när jag stänger dig i dom?
och när jag stänger dom? och när jag stänger mig i dom?

golfströmmen vänder och sätter mynningen mot mina vener
hane homo
sapiens fingrar på pistolhanen
metaforellerna plaskar i blodomloppet
inom ett år har omloppsbanans kärna lokaliserats

alla dessa spår du lämnat
och den här muskeln som slutat pumpa

jag låter fingret löpa
fördjupningen i madrassen där du legat
och jag lägger handen mot din hals
och får tårar i ögonen
när du ler
och groparna framträder
och jag lägger mitt liv i dom

men du bara stänger

med sjumilastöv i håret
ska jag traska in i farstun när du talar om troll
om flera år, lite nonchalant säga ”det börjar nog regna snart”
och ni ska inte fråga vem jag är den här gången
en nål i en höstack
det är mycket lättare att hitta mig än ett höstrå
snälla kom

saker som får mig att stänga ögonen
när du sitter på hans säng och bara andas
och öppnar hjärtat
och låter någon annan än mig komma in
andas tungt för någon annan
låter fingrarna löpa trasslas in förenas
då stänger jag mina ögon
tills kanterna sluts som med klister
och jag öppnar dom aldrig mer

en velhet framträder
du frånsäger dig ansvardagen
jag betackar mig från betecknande betäckning
fortsätter att ströva samvetet på kalvbetet
hanen klickar till
dikterna är blödande ingånghål
nånstans är kulorna kvar i kroppen

jag står vid en kopiator i timmar
och jag har levt i sex månader
du ringer och säger att du gråter
jag är inte tillräckligt logisk för det här
men jag älskar din röst i alla tonlägen

japp det får duga vägen är geggig av gegga
härifrån slinter vi, det finns inga fall
bara gratis flygkraft den
gör lika ont i alla fall

jag: den dagen jag glömmer
solen
jag öppnar mina ögon

kära framtida forskare,
jag är ett genomsnittsgenerationsexemplar tror inte att du bad om ett längre ord
min heliga velighet är helande först i sin helhet
tyvärr omöjlig att presentera efter tre års poetik

alla dessa spår du lämnat
och när du sitter på hans säng och bara andas
stänger och öppnar ögonen

det är småaktigt att försöka uppenbara sanningen innan den har inträffat

jag: som om det bara var en lek
(denna lek; att vakna efter så lång tid
och fortfarande känna konturerna i madrassen)

min skelettstomme jordisk som ett
rotsystem de hugger med spadar han
reste sig ur vågorna med håret drypande
som våta alger och algerna hängde inälvorna
slängde ur det femkronorsstora hålet i magen
som tång

en gammal kärlek stod på min tröskel inatt hon tog sönder min själ jag lovar

jag vill bara
höra ljudet
längtar efter det
som en startpistol
knäppet-

det här är för att ingen skriver
dikter om IKEA och gråa collegetröjor
tvåbarnsfamiljer och radhus
hästsvans och RIX FM det
är för att ingen avgudar
vita rullgardiner och
parkettgolv

'det är dig jag vill ha'
klockan är jämn man får önska
jag önskar dig all skit
du bara skrattar
ha-ha-hanna
du har ingen värld
du är ingen värld
'du raderar mig' oj

så jag tänker och tänjer
på ditt tålamod
Att tåla mod
att tåla självsäkerhet och självsäkerheten
som en hätta för att skyla håret som växer nu allt
expanderar som måndagar eller månader.
som en skyttegrav
gräver vidare och djupare där ögonkloten satt förut
som augusti jag hatar det den lovade lockade längtade jag väntade
nu jaha. Plats för effekt:

lampor sagor dörrar brev
en melankoli stor nog att
svälja dig
jag
är
din
ångestfyllda barndom
jag är dina
monster under sängen jag är
en bilolycka
jag är ditt
blodiga offer

jag tänker hitta nåt att slåss för. Och slåss.
tänker jag hitta och slåss och oss
för dom
fördom om dom
för dum för fördömelse
va
jag tänker slåss sa jag

ett avsågat hagelgevär och
din insida utanför
soffan ändrar färg och jag
ler
skär av mig fingeravtryck
spelar dem som vinyler
skriken skakar mina hörselgångar
långt efter du gått

Ur dina vidgade porer försöker du projicera
strida floder maskulinitet
Din X-kromosom ett kors du bär på. Y-kromosomen är slagrutan jag stal
vatten behöver inte hittas jag har ångrat mig här jag
drar tillbaka min här jag
kroppsspråksljuger igen

jag vet jag vet
jag vet alldeles för mycket
dina rörelser avslöjar för mycket och jag vill inte se
vill inte veta när du insåg
lögner tar dig så mycket längre

ge mig ett syndrom symptom en sjukdom
gärna något problem så att jag fattar
varför jag fortsätter att kurera mig själv med alla
jävla lösningar

så precis som alla
alltid sagt det är
svårt att vara ödmjuk det är
svårt att vara frisk och om jag
någonsin ser världen från ett
annat perspektiv jag kanske
verkar optimistisk optimerad
imponerad övertalad jag är inte
rättvis mot mig själv jag är
inte lagd åt det hållet jag kanske
verkar genomtänkt men
i mitt huvud står det still
jag lovar

jag äcklas av parnormen som
som du äcklas av någon
som alltid håller med. ändå
går vi hand i hand
in i solnedgången

hur jag
svalde varje ord du sade och
vägde mina på tungan länge nog för
dig att byta ämne hur du
alltid väntade i dörröppningen hur den
tid saker tog för mig alltid
var en aning för lång och
hur snabb din hand var när
det gällde det du kallar
liv och död

jag efterkonstruerar som fan
klumpigt och hysteriskt
broar murar vindskydd
allting i cement och
murbruket hänger i klasar
i mina armveck

tror du att jag älskar dig?
tror du att jag kan älska dig?
du är snygg okej
du kan vara snygg
och visst, välvässad
men för jävla svensk
riktigt jävla fattig
alldeles för pryd ha ha
alldeles för långa naglar

du leker med feghet som
en pyroman leker med en tändare
skickligt och maniskt du
planerar och spekulerar du
förstör.

men jag bannar mina händers oduglighet
de kan aldrig uppfylla någon
sådär som andra händer kan
ingenting finns inprogrammerat
inga sådana känslor
inga rörelser
inga ord
inga ord växer mellan mina fingrar
inga meningar frigörs där
och slåss kan de inte
nej inte ens det
inte ens ditt skratt kan de riva sönder
inte ens ditt leende

Jag fortsätter,
   hittar på ursäkter för att
   röra reagera rosta
   sönder
ni behöver inga ursäkter för att gå
jag hittar på ursäkter blir ursäkter
blir påhitt hittar aldrig ut ur
det här mig
själv

jag kan förklara allt;
jag vet allt om stränderna klipporna och de stora städerna
jag vet var du är
inte här

fegis
feg is
som inte vågar spricka under mina nakna fötter

det här kan jag tänka på en hel natt;
hur du vidrörde min arm

ta mig härifrån och håll mig hårt,
håll mig hårt, håll fast mig
håll av mig
som när du såg mig och missade din hållplats
som när jag sprang tills jag fick håll
som när jag andades tills det gick hål
håll käften
håll ut

hon går ut genom dörren och
lämnar oss kvar

akta dig
jag är en hjälplös aktris
i skuggan av fören
i kölvattnet av aktern
jag har en hållhake jag
härdar dig
aktsamt

du och jag vi
tittar överallt förutom
på varandra öppnar inte
munnarna annat än för
att stänga varandras du
lägger dig ner bredvid mig

monomagin ville inte infinna sig i år heller
döms till kvarsittning
fartyget seglar ut på stormytan
kvar på kajen står du och kramar ankare

vi rör vid varandra av misstag
somnar i varandra
vaknar upp alldeles
för nära du
säger att du bara
vill sjunga jag
stänger din mun igen