Vi kan åka till Berlin. Du säger det vid frukostbordet när jag tvingar i mig knäckemacka och för starkt kaffe. Det är tidigt på morgonen, antagligen i början av veckan när allt är som mest hopplöst och jag är som mest morgonsur. Vi kan åka till Berlin. Du säger det som ett infall, som att det är något du kommer på precis i stunden. Och sedan ler du nöjt, för att du känner vilken fin och bra idé det är. Berlin, konstens huvudstad. Tusen hemliga svartklubbar, konstgallerier i varje gathörn och bästa underground-musikscenen i Europa. Jag vet, det är så du tänker och jag sväljer knäckebrödsmulor och sköljer ner med magsårskaffe och rycker på axlarna. Ja vi kanske kan åka till Berlin, jag vet inte, eller jag vet vad du tänker, att det här kommer vara bra för oss och mest för mig för jag har varit så sur och stressad på sista tiden och jag vet att du bara vill väl. Men jag spottar ut det sista kaffet i diskhon och springer till bussen för att inte missa morgonmötet på jobbet och du sitter kvar.

Nu har jag bokat en resa. Du säger det när jag just har kommit hem, knäppt upp jeansen och lagt mig på soffan. Jag har migrän och du lyssnar på musik som gnisslar i mitt huvud. Jag blundar och du bankar på min axel för att jag ska titta på din dataskärm. För du har bokat en resa till Berlin och jag ser i dina ögon att du är nöjd. Berlin är bohemiskt och konstnärligt, och du har bokat en weekend på hotell där frukost ingår. Du kanske inte ser det själv, men jag ser. Det här är ingen konstnärlig frihet, bara borgerligt lyx som du betalar med din pappas pengar. Jag nickar och blundar och försöker le, men din musik gnisslar bakom ögonen och jag måste sova. Allt snurrar och gnisslar och känns och du är nöjd för du har bokat en resa med avgångstid om två veckor. Jag har tiotusen tecken att skriva och du vill planera och prata och peppa för det här kommer bli den fetaste resan någonsin. Och jag undrar om du själv tror det när du säger det. Du ser i alla fall nöjd ut på ögonen.

Vi åker till Berlin. Jag säger nej till jobb, men aldrig nej till dig. Du har köpt turistkarta och vi har matchande backpacker-ryggsäckar; minnen från våra hitta-dig-själv-resor efter studenten. Vi bor på ett hotell vid Potsdamer Platz och det finns nutella och frukt i sockerlag på frukostbuffén. Sånt som du gillar. Sånt som jag inte gillar, men petar i mig för att inte svimma på våra timslånga vandringar i staden.
 &nsbp;Gatorna är så sjukt långa i Berlin säger du tre steg framför. Jag hör knappt, för det blåser motvind och alla ord försvinner ut i gatan och upp över hustaken. Jag småspringer och ber dig gå långsammare, men du säger att du gillar att komma framåt snabbt. Det finns ingen mening med att gå sakta, spatsera, lunka, det handlar bara om att ta sig från en punkt till en annan. Okej säger jag tre steg bakom och fotar fula hus med telefonen.

Jag åker U-bahn till Rosenthaler Platz och går in på ett ställe med tända ljus och blommiga soffor. Jag äter pasta med för mycket parmesan och beställer in vin och du ringer inte och jag ringer inte. Jag blir lite full och någon försöker lära mig tyska. Jag lär mig lite tyska och du ringer inte och jag ringer inte. Jag betalar åtta euro för mycket och börjar gråta när jag inser det på vägen hem. Jag sitter på U-Bahn och alla kollar konstigt på mig men ingen frågar och de kanske ser att jag är full och dum och turist som inte kan hålla koll på valutor och alkoholhalter. De kanske ser att jag är besviken på staden som skulle rädda mig ifrån allt men istället får mig att snörvla och snora ner hela tröjärmen. De kanske ser att boken om Berlinmuren jag håller i handen är skriven av amerikaner som tror att de vet men i själva verket inte vet ett skit. Och jag tar på mig allt. Precis allt. Det är mitt fel. Jag är full och dum och kommer aldrig på riktigt förstå hur det är att växa upp i en stad avgränsad av en betongmur. Och jag gråter för att vi är vi och vi är nu och inte då. Vi är inte längre vi som träffades i en dansk huvudstad där alla gator var stora och alla drömmar större. Vi är vi men i en annan huvudstad ett annat år och en annan årstid och du snusar och jag har stressmagsår. Och jag är inte så jävla kär i dig som jag var en gång, eller så har jag aldrig varit det. Kanske var det bara något jag inbillade mig bara för att du sa att jag var nice och du höll om mig ibland när jag inte var beredd och du tittade på mig och lyssnade och skrattade och du gillade alla mina profilbilder på Facebook. Och jag är en beroendepersonlighet. Jag söker trygghet. Och du hade rutig skjorta och fin dialekt och allt det kan så lätt förväxlas med något annat.

Jag kommer hem sent. Du låtsas inte om att jag är full och gråtrandig i ansiktet, du bara bjuder på chips med konstig smak. Vi kollar på Vänner dubbat till tyska och sen vill du ligga, för vi är ju på semester och då ska allt plötsligt vara läkt. Och allt kanske är mycket bättre i ett hotellrum med luftkonditionering, 1.80-säng och fluffigt täcke. Jag vill inte säga nej för jag vet att du blir ledsen då och jag vet att du tänker att allt ska vara bra nu för vi är på semester i Berlin och vem vill inte ligga i Berlin i en säng med silkiga lakan och platta kuddar? Men jag behöver inte säga nej, för dina äckelchips gör mig magsjuk tretton minuter efter första tuggan. Jag spyr en gång i handfatet och två gånger i toaletten. Du blir rädd och gråtig i ögonen. Du håller mitt hår och klappar mig på ryggen och torkar bort kallsvett ur pannan. Du googlar symptom och botemedel på telefonen trots att du har klagat hela dagen på att internetavgiften är så dyr. Du springer ner och köper bubbelvatten med citronsmak, för citron ska tydligen vara bra mot illamående. Och du är så jävla gullig att jag gråter febertårar och låter dig mata mig med mosad banan trots att jag mår så sjukt illa och trots att allt snurrar och trots att jag bara spyr upp allt igen.
  Vi är i Berlin och jag är magsjuk. Jag ligger nerbäddad på ett hotellrum med sur smak i halsen och drömmer feberdrömmar utan slut. Allt snurrar, men jag är inte säker på att det beror på febern. Du gråter men jag vet inte varför. Du stoppar in en snus och skrattar åt något på tvn och torkar bort tårar och när de är borttorkade är det som att de knappt har varit där.