Hålen på andra sidan är fönster med människor dolda bakom. Sluta göm er vi är ju så nära varandra ändå, kom fram nu!
Förutom en man, mannen som stolt håller sig centrerad i sitt hål. Det är du.
Dessa betonglådor vi lever i är det jag kallar hem. Vi har en var, inte alla men du och jag har en var. Och jag ser dig
var dag, centrerad i ditt rum som jag nu gör till mitt.
Jag fantiserar om hur du ser ut nedanför axlarna, drömmer om hur du går, kommer vid tanken på din röst.
Nej. Det där var inte sant. Du sitter statisk, centrerad.

Jag vet att min sida består av lika många håligheter och att jag sitter i ett likadant om du gör, kanske fantiserar du om min underkropp också.
I tystnad betraktar jag dig. Pressar ut avlagringar, utsöndringar, avfall, genom mungiporna, drar tungan över tänderna och räknar dem långsamt. Vet att det är en för lite.

Solen faller bara på vissa delar av oss. Var är saxen, kluvenheten syns så mycket bättre i motljus.
Mitt framför mig. Jag kan inte skriva som om du skulle läsa, jag kan inte andas som om du är för nära (vill inte tänka på min andedräkt) jag ska kapa varenda en. Klippa en hövding, lyssna sönder alla låtar, stå ensam. Stå ensam.
Mina fötter hänger ner från sängen några centimeter ovanför golvet. Jag väntar på att någon ska greppa dem, plocka upp mig. Det är så sorgligt när jag klipper av, ser dem falla fastna i det som får vara kvar.

En kaffefläck har spridit sig över mattan. Den är där för att stanna, tar sin rättmätiga plats. Jag lägger mig stilla bredvid den, lutar huvudet mot sängkanten. Känner hålrummet mellan golv och madrass, väntar på att en hand ska greppa min nacke. Fläcken stirrar på mig ilsket;

Det sitter en man i fönstret mittemot. Var dag möts våra blickar över avståndet mellan oss.
Jag ser att han ser, ändå kan jag inte hindra mig.
Varje dag, var vardag och helg ser jag solen gå ner på honom.
Det är inte min mening att vara så sexuellt fixerad men jag står i skuggan exalterad.