Alltså, när jag skrev dikten tänkte jag ju ganska mycket på att det är som att det är jag. Väldigt mycket identifiering alltså. Man känner sig ju så, ganska ofta. Som att man är alldeles ensam, bara man själv som är vaken, och allt är så jäkla kallt också. Jag brukar ju ganska ofta befinna mig i den situationen också, att jag är vaken ganska ofta på natten, alltså som konstnär, man vänder ju lätt på dygnet. Det är ju som att man gärna får lite mer inspo då. Som i det där mörka. Ja, men, du fattar.

Jo, men jag tycker ju också väldigt mycket om känslan av att vara på landet, det är ju soft. Alltså, jag är ju född där, kan man ju säga. Jag bodde där också när jag var liten, men det, det blir ju lätt så att man känner sig som en outsider om man bor på ett litet ställe. Som att man själv blir den där tomten liksom, som ingen egentligen lägger märke till. Så man har ju som kluvna känslor inför det där alltså. Jag flyttade ju därifrån ganska tidigt, men sen är det ju som att man dras tillbaka, att den där platsen, den både drar en till sig och spottar på en och knuffar iväg en samtidigt alltså.

Med könet så tänkte jag väl, ja, men jag har ju liksom bytt kön, om man säger så, jag liksom testar att vara i någon annans kön, för en stund så, ja, det är ju tomten som är en man. Jag könar ju honom några gånger i dikten då. Inte så ofta, men ändå, så att man fattar. Det är ju också som att jag tycker om när det är lite traditionellt också, det är ju som att man tänker automatiskt att det ska vara en kille, och skägget och så, ja, annars om det är en tjej som är tomten, med skägget alltså, det blir ju som, ja, jag vet inte. Annars så känner ju jag att jag väldigt mycket kan identifiera mig med honom ändå. Alltså, det är ju också som att jag ibland brukar göra sådär, alltså exakt så. Det händer faktiskt att jag brukar spionera på mina grannar, på natten, när de sover. Särskilt deras barn då. Det är så himla fint att titta på dem, man känner verkligen att man på nåt sätt kommer dem väldigt nära, som att de liksom är närmare och mer närvarande när de sover. Det är väldigt fascinerande. Och så blir man som väldigt filosofisk av att titta på dem, som att man liksom börjar tänka på att man själv ska dö snart, och bara, ja, det känns ju jobbigt, eller bara att man ska dö, nångång, menar jag, kanske inte snart, men ja, man känner när man går där, mitt i natten, bara, ja, att det är som, ja, mörkt, och som en gåta, jävligt svårt.

Sen så kan jag ju också verkligen identifiera mig med djuren. Man känner sig ju som, väldigt nära djuren. Att man kan identifiera sig med det här att bli piskad, att ha som selar på sig, alltid, så himla, hårt liksom. Men man kan ju ändå känna det som så. Ibland, jag menar, ja. Det vill ju jag framhäva. Få folk att bli medvetna om.

Ja, allt som allt så är det ju som att den verkligen skildrar mitt inre, fast att jag också kan se att jag har en del liksom rent fysiska grejer som också stämmer överens med dikten, och såklart att man kan känna det som finns inuti som något väldigt fysiskt ibland. Jag tänker ju väldigt mycket på sånt. Jag tänker att det är en dikt som handlar om, ja, om mig, och om drömmar, och att jag ville som göra den lite gammaldags, ja, för jag tror det kan nå ut till fler folk då. Lite som traditionellt. Och såna universella frågor, som liksom alltid är aktuella. Som drömmar och ensamhet. Sen kan man ju tänka att det här med, ja, att frysa till exempel är ju nåt som handlar om ja, viktiga grejer, typ. Och sen det här med utanförskap, och gemenskap, och att känna ansvar. Det är ju teman som jag, som jag brinner för liksom, eller nåt. Ja…

Alltså, det är ju jag som har skrivit den. Men att jag valde en pseudonym, det är väl mest för att jag känner att det är ett sånt himla känsligt ämne, typ jul, natur, snö. Då vill man ju kanske inte att folk på en gång bara ska koppla ihop en med det. Sen att det blev sån succé, då är det ju så man ångrar det lite, det är ju därför jag går ut såhär nu, säger som det är och så. Och också det här med att verkligen öppna sin själ. Det kan ju kännas jobbigt. När man, ja, men inte vet hur folk kommer reagera. Det är ju en väldigt känslosam dikt liksom. Och jag menar, det är ju jag. Det är ju jag som är tomten. Och midvinternattens köld, ja, den är ju jävligt hård.

Etiketter: THE BEGGAR MAID, THE PROGRESS OF LOVE, TONI MORRISON, WHO DO YOU THINK YOU ARE?, WISLAWA SZYMBORSKA, ANNA NYGREN