Jag skulle omöjligt kunna teckna nu, icke ett streck, och ändå har jag aldrig varit en större konstnär än i dessa ögonblick.

På ett halvår har jag inte skrivit en rad och under den tiden har mitt liv varit oformligt som panikens eller dödsångestens oorganiserade skälvningar. Jag är ännu inte trettio fyllda och ändå nästlar sig förfallets kval in i mitt liv. Och nu när jag sitter här och skriver känner jag att hjärnan är lika lösgjord från skallen som omsluter den. Är dödstrött efter all sömnlöshet. Minsta ansträngning gör mig utmattad. Är trött, dödstrött, har ingenting att visa upp för världen som i gengäld inte har någonting åt mig. Istället för hjärna har jag någon sorts lustgas, någon sorts svindel …

Får inga brev. Djup ensamhet, häftig olidlig smärta, förtvivlan som jag inte har upplevt sedan tonåren. Arbetet på romanen kan inte fortsätta så här slumpartat om jag vill att det ska bli något av den.

Skriver med en tiondel av min förmåga. Lyckan är för mig detsamma som dessa utdragna morgontimmar i ensamhet. Ibland går jag till graven där poeten vilar som var jag och lägger ner en liten blomma på den kalla stenen.

Feberyra sidor som nu definitivt har mynnat ut i vanvett. Hemsökta nätter och dagar i skräck. Återigen förstår jag ingenting av mitt liv. Nej, jag existerar inte längre, i ordets renaste bemärkelse. Och ju mer jag försöker få det att hänga ihop för mig, desto större blir min panik. Vad ska jag säga? Så fort jag slutar skriva tror jag inte längre på min förmåga att skriva. Jag är en satans bedragare när jag inte skriver. Egentligen vet jag inte vem jag är. Herregud, jag är ju faktiskt – fallen, plågad, förfrämligad, självgisslande – men jag är ju faktiskt författare. Men krafterna är i avtagande och jag måste snabbt skriva färdigt. Till hösten säger jag mig nu.

Den här perioden tar kål på mina nerver. Det gör ont i själen, i stunder som dessa finns man bara i idiotiska men sanna klichéer. När jag ser mer positivt på saker och ting ser de ut såhär: Förfall, dekadens, djup. Och ur djupen ropar jag. Nu är jag en ruin och behöver lugnande. Beklämmande värld också där ute. Jag tror inte att jag kan komma vidare utan drog.

Jag skulle bli lycklig om jag kunde skriva någonting som betydde mycket för mig själv. En stundtals olidlig leda är allt jag känner: det är för mycket, för tomt, för stora ytor, för glest mellan luftatomerna. I huvudet har jag bara galenskaper. Löjliga substitut för den verkliga inspirationen, för ”ljuset från ovan”. Vet inte hur länge jag står ut, försöker, men vet inte hur länge fördämningen håller.

Jag scannar in recensionerna.

När jag tittar på en boksida ser jag bokstäverna och raderna som en armé eller som myrstigar. Jag ser inte längre de fundamentala skillnaderna mellan Finnegans Wake och bruksanvisningen till luftkonditioneringsaggregatet. Det enda autentiska hos mig är tröttheten. Har fortsatt min Dostojevskijläsning och än en gång blivit besviken. Jag har känt mig tom och obetydlig som aldrig förr. Det är inte jag som finns i dessa rader, för jag finns inte.

Min hjärna kan inte tänka. Är nu banal som en nageltång.

Förlåt min enfald. Jag behöver mig, jag kan inte leva utan mig. Häller upp ett glas vin till. Författaren i all sin prakt, i den praktfulla månaden augusti.

Är följande fraser likvärdiga: ”Rent allmänt är det litterära klimatet perverterat och förbluffande” och ”Hur kommer det sig att jag är ensam i världen?”

Försöker komma igen som författare. Än så länge går det inget vidare, ledstyvheten är så allvarlig som jag befarade. Jag skriver sämre än någonsin, efter 30 sidor syns ingenting, bara pretentioner och prål. Det är svårt, det är så svårt att leva vidare. Jag ser ingen utväg, klarar inte av det. Är mer död än levande. Vad jag har gått ner mig, så totalt intetsägande jag skriver nu! Jag tål inte mig själv fysiskt längre, jag luktar illa, vill inte vara i min närhet!

I mitt liv har jag bara fjärmat mig från litteraturen, och nu finner jag mig att vara ensam och handlingsförlamad, oförmögen att skriva någonting bra. Kanske jag aldrig mer borde skriva något annat än nej nej nej nej nej nej nej nej nej …

Tror fortsättningsvis på min hjärna som är betydligt mer klarsynt än jag. Själv vet jag bara att jag måste gå vidare, hur det än gå avsluta den här boken för att kunna bli mig själv igen. Är trött. Har röda ögon.

Ska börja skriva igen. Sitter vid ett stort glasbord. Skriver i otrolig möda. Befinner mig mycket långt nere, vilket är en förutsättning om jag vill komma mycket högt upp igen. Det smärtar mig hur missförstådd jag är. Jag kan förstås inte skriva, för mitt liv och mitt väsen är helt slut. Lade märke till att jag upphörde att finnas till i samma stund som jag spontant började kalla mig författare.

Eftersom jag har kommit till slutet av sidan tänker jag spara resten av visdomarna till en annan gång.

Ute är det värmebölja.

Jag längtar efter havet.

Etiketter: NOBELPRISET I LITTERATUR, ONTARIO, ELIN ROSÉN, WHO DO YOU THINK YOU ARE?, WISLAWA SZYMBORSKA, DOV NEON, PEARL BUCK