Och det här har kanske hänt på riktigt. Snott, kopierat, plagierat, direkt från minnesbilderna i min hjärna. Förlåt i så fall. (med reservation för vissa ändringar)

Det börjar på en plats jag inte längre minns. Jag står och väntar på en buss och du sitter på en bänk och läser en bok. (jag vet, egentligen satt du och rökte en cigg men din mamma kanske kommer läsa det här och då blir det jobbigt ifall hon inte redan vet) Jag väntar på bussen som aldrig kommer och som ska ta mig någonstans jag har varit förut. Du läser och kan egentligen inte slita dig från sidorna med svart bläck, men ändå tittar du upp. Du tittar upp på mig och frågar om jag har läst boken. (och här blir det ju lite konstigt för du frågade egentligen om jag ville ha en cigg, men nu måste jag ju vara konsekvent och hålla mig till en pocketbok. vi kan säga att den var på franska, det känns mer intelligent) Jag har inte läst den för jag har aldrig lärt mig franska eller tyckt om böcker, men jag sätter mig bredvid dig på bänken för att du ber mig. Och vi börjar prata. Du ska på middag hos din gammelmoster som bor på samma busslinje som jag. Du brukar åka dit ganska ofta eftersom du inte har någon annan släkting i samma stad och det gäller att hålla fast vid de som finns medan de fortfarande lever. (och då tyckte jag att det var en gullig sak att säga, men nu i efterhand när jag vet att du egentligen var på väg till ditt jobb på Burger King känns det annorlunda. jag tror du förstår) Jag berättar om gammelfaster Ester som är halvt blind och halvt döv men som jag brukar hälsa på ganska ofta och jag tycker det känns fint att vi kan dela det. Det är inte alla som förstår. (och nu i efterhand känns det ju bara helt idiotiskt. och det där lilla skrattet när jag berättade om Esters tax, som jag tänkte var ett förtjust fniss, var alltså bara ett hånskratt? eller vad menade du egentligen?) Vi går på bussen och sitter bredvid varandra och jag går av innan dig. Du frågar om mitt nummer och jag knappar in det på din telefon och du säger att du kommer höra av dig.

Du hör av dig. Vi tar en kaffe. (först kaffe, sen promenad, sen öl. i plural) Du hör av dig igen och vi ses igen. Du sover över, lämnar din tandborste i mitt badrumsskåp och dyr salami i mitt kylskåp. Du slutar sova hemma, slänger din smutstvätt i min tvättkorg och jag kopierar upp en till nyckel för 175 kronor. Du får träffa min syster (och jag sa det inte då, men hon gillade inte dig. dina skämt var osmakliga och banan klassas faktiskt visst som en ört.) Du får träffa min mamma (hon mår bättre nu). Det går åtta månader och jag tänker att vi är själsfränder och tvillingsjälar och tänk ifall vi aldrig hade träffats den där dagen på den där platsen när jag väntade på bussen och du skulle hälsa på din gammelmoster. Och det är då du försvinner. Du lämnar ett smörpaket men ingen lapp och jag tänker att du kommer ringa men det gör du inte. Jag ringer. En två (tretton) gånger men du svarar inte och jag tänker att det finns en naturlig förklaring. Och kanske finns det någon men det får jag aldrig veta för nästa gång jag ser dig är på Burger King. Du står i kassan i röd keps och rutig skjorta och vi har inte setts på två månader (femtioåtta dagar). Jag andas nästan inte och när du ser mig frågar du om jag vill ha plusmeny, pommes eller morotsstavar, läsk eller bubbelvatten (ja tack, pommes, fanta). Och jag stirrar på dig när du hämtar frityrstela pommes och illgul läsk i plastmugg och jag undrar om du inte känner igen mig. Jag drar i håret och tänker att det kanske har blivit lite längre sedan sist men jackan är ju samma. Du ger mig brickan och tretton kronor i växel och säger varsågod nästa. Jag sätter mig vid ett fönsterbord, slänger i mig hela plusmenyn och spyr i en papperskorg på bussen på vägen hem.

Och nu vet jag inte. Vi kanske aldrig träffades på busstationen. Jag kanske aldrig gav dig mitt nummer och du kanske aldrig köpte dyr salami att lägga i mitt kylskåp. Det kanske bara är ett missförstånd. Ett plagiat av någon annans berättelse. Förlåt i så fall.