FIKSSION7EXTAS!

Är det såhär vanliga människor gör?

"Hädanefter skulle nattens verklighet och dagens verklighet vara samma verklighet. Hädanefter... Äntligen, tänkte O. Ur detta föddes antagligen den egendomligt skräckblandade känsla av säkerhet som hon tidigare dunkelt hade anat och nu kunde överlämna sig åt. Hädanefter skulle det inte finnas något tomrum, någon dötid, någon återvändo."*

Poesi är serier av förskjutningar. Språk som slits upp och fördelaktigt felaktigt läcker energi. Extas i dess mest bokstavliga bemärkelse, e'kstasis, bortryckt från ett läge, utanför den vanliga ställningen.

"Från det pyrande ansiktets
trasiga läppar slungas
en förkolnad jättekyss plötsligt fram."


Skriftkonst är utomkroppsliga abstraktioner – bokstäver vibrerande i köttsliga toner, sjungande erfarenheter, dumdristigt uppställda utopier som intas med entusiasm och hänförelse som hänsynslöst mejar ner alla försök till fattning. Plus kött i bild: det sjunde numret smyckas upp av ett gäng duktiga illustratörer. Vi fann färg och förtjusning i Neon Tights (Oskar Ek, Linnéa Puranen och Linda Hallstan) och Linnéa Petersdotter Apelgren.

"Mamma!
Jag kan inte sjunga.
I mitt hjärtas kyrka står kören i brand!"


Internetkropp av bortkommen och taktlöslig poesi. Underkastelse och övertag, tvång och tillåtelse i berusande förening. Det enda som uteslutits från nummer sju är halvlama uppmärksamheter, blockerande skam, krassa påpekanden; sånt som tar ned oss från odödhet till inrutad socialitet, sånt som fixerar oss och stelnar. Bort sånt! Extas är drömmen om det sammanhangslösa; subjektets morfos till känslostorm och gudomlig höghet; platsen där inga praktiska villkor längre äger giltighet. Men med vårt enda redskap, språket – roten till det gemensamma definierandet och sorterandet – hamnar våra försök ofrånkomligen i bojor. Och så döms skrivandet till en tvehågsen svävrörelse mitt emellan.

"Som barn ur brinnande byggnader flyr
förkolnade siffror och ord ur mitt kranium.
Så sträcktes
skräckens händer mot skyn
från det brinnande däcket på Lusitania."


fikssion går som katten kring het gröt, smiter in genom ventilen med R.H och stakar sig i iskyla med H.L. fikssion upptäcker piratepad och uppläsningar, tar sig kollektiva och individuella friheter och lyssnar till konsten att sluta släcka sig själv i ett pågående brevprojekt mellan Mira Mataija och L.E.L. fikssion letar centralstimulanter och elektriska uppladdningar med S.N. fikssion introducerar Molly Lindengrens technicolor-andnings jakt på konkretion och påbörjar resan mot det extatiska oraklet med poesikollektivet Det hemliga rummet.

"På uppskrämda människor
i rofyllda lägenheter
stirrar eldskenets röda ögon från himlen.
Jag står här och vrålar till kommande sekler:
jag brinner!"
**

Ni missade väl inte Högkvarteretkalaset? Releasefesten med läsningar och bildspel plus uppnådda molnhöljda musikplatåer konstruerade av Sandra Larberg, Miranda Rudklint och Sofie Scapa Wahlström? Den femtonde april tjugohundratio? När vi stod och feberbrann i vårsvalkan?

"'Nej då', svarade jag, och kanske kände jag inte kylan, men i varje fall var jag inte längre i stånd att känna rädslan för att bli sjuk, nödvändigheten att inte dö."

Nästa kalas stannar på nätet och kommer naturligt nog att handla om minnesluckor. Det åttonde numret blir bra tanigt utan era bidrag. Maila red@fikssion.se senast den 20e maj. Men först:

"Mitt förflutna var tillfälligt borta ur bilden och kastade inte längre framför sig den skugga av sig självt som vi kallar framtiden; jag såg inte längre livets mål i förverkligandet av det förflutnas drömmar utan i den närvarande minutens lycksalighet – jag såg inte längre än till den."***

Kliv upp i oss och förloras.

red genom L.E.L & R.H


* Berättelsen om O, Pauline Réage
** Ett moln i byxor, Vladimir Majakovskij
***På spaning efter den tid som flytt, Marcel Prousts